Rågbröd.
En morgon som nog kändes segare än någon annan jag varit med om. Mamma ringde och sa något viktigt som jag inte mindes tio minuter därefter, så jag var tvungen att ringa upp henne för att få höra det igen.
Danskt rågbröd och mitt nya underbara spanska te.
Åh, jag tror aldrig att jag varit så glad över något så enkelt som rågbröd. Men efter en veckas språkresa i Spanien, med endast vitt bröd som smakat jäst och klumpat sig i magen så kändes det så underbart.
Min klena ämnesomsättning klarar inte vitt bröd och spanjorernas vana att ha fett och socker i allt, vilket visade sig de sista dagarna. Usch vad dåligt jag mådde.
Sitter vid köksbordet med den största koppen jag kunde hitta i skåpet, fylld med andalusiskt te. Bredvid mig ligger bostadsdelen i DN och jag läser varje annons noga. Extra mycket tid lägger jag på ettorna runt Kungsholmen.
Det ser pappa och jag vet att han vet vad jag tänker, och jag vet vad han tänker där han betraktar mig från andra sidan köksbordet.
Reser sig med en min som jag vet precis hur den ser ut även fast jag inte tittar. Går ut, lämnar mig med att stirra ner i koppen med te som inte smakar så gott längre.
Och jag känner att om jag drar en så djup suck som jag egentligen skulle vilja så skulle tårarna börja rinna och det orkar jag inte med.
Så jag låter bli och låter istället hopplösheten kväva mig.
Jag har så mycket jag måste göra och jag kan verkligen inte längre.
Det vet jag, men förklaringarna jag har räcker inte till för andra. Knappt för mig själv heller.
Det är så mycket jag vill säga till en massa människor men jag får sällan något bra tillfälle, och jag är för rädd att de ska stöta bort mig. Bli rädda för mig.
Neka mig.
So this is what life is?
Vi mot världen.
Danskt rågbröd och mitt nya underbara spanska te.
Åh, jag tror aldrig att jag varit så glad över något så enkelt som rågbröd. Men efter en veckas språkresa i Spanien, med endast vitt bröd som smakat jäst och klumpat sig i magen så kändes det så underbart.
Min klena ämnesomsättning klarar inte vitt bröd och spanjorernas vana att ha fett och socker i allt, vilket visade sig de sista dagarna. Usch vad dåligt jag mådde.
Sitter vid köksbordet med den största koppen jag kunde hitta i skåpet, fylld med andalusiskt te. Bredvid mig ligger bostadsdelen i DN och jag läser varje annons noga. Extra mycket tid lägger jag på ettorna runt Kungsholmen.
Det ser pappa och jag vet att han vet vad jag tänker, och jag vet vad han tänker där han betraktar mig från andra sidan köksbordet.
Reser sig med en min som jag vet precis hur den ser ut även fast jag inte tittar. Går ut, lämnar mig med att stirra ner i koppen med te som inte smakar så gott längre.
Och jag känner att om jag drar en så djup suck som jag egentligen skulle vilja så skulle tårarna börja rinna och det orkar jag inte med.
Så jag låter bli och låter istället hopplösheten kväva mig.
Jag har så mycket jag måste göra och jag kan verkligen inte längre.
Det vet jag, men förklaringarna jag har räcker inte till för andra. Knappt för mig själv heller.
Det är så mycket jag vill säga till en massa människor men jag får sällan något bra tillfälle, och jag är för rädd att de ska stöta bort mig. Bli rädda för mig.
Neka mig.
So this is what life is?
Vi mot världen.
Kommentarer
Postat av: Li
Du skriver verkligen jättebra! Jag vill också kunna uttrycka mig så bra som du gör. :)
Känner igen mig i det där som du skrev med din pappa vid köksbordet och allt. Den där situationen/känslan. ...och vad som "händer" sedan.
Postat av: Jordan
Du skriver verkligen helt underbart, och jag vet att du får höra det ofta, från många, jag hoppas att du ändå fortsätter att ta åt dig, för jag menar det varenda gång.
Trackback