LILLA MOLNTUSS.

Ja i lördags ja.

Åkte ut till Globen för att köa tidigt tidigt, kom väl dit vid runt sju på morgonen och då var vi runt tolv -tretton stycken idioter som satt där och frös med filtar och sovsäckar och skit. Vakterna som byggde kravallstaket skrattade som fan åt oss samtidigt om de skakade på huvudet. Men trevliga var de i alla fall.

Klockan var väl nio när Cecilia kom, och sedan kom Stefan vid halv tio-snåret. Vi lekte lite med en av Stefans kompisar, emo-Gurra. Hade ni sett hans lugg hade ni förstått varför han kallades så ^^
Iaf, han skulle inte ens se Kent, men satt i kön och lekte med folk från typ tio och gick inte förräns precis innan insläppet. Rolig typ.

Trots att vi alla tre delade på fem filtar frös vi som fan. Okej, Stefan frös inte men han är alltid ovanligt varm av sig. När klockan var två någonting var vi inte mer än kanske 40 stycken i kön, och det var jättemysig stämning. Folk samtalade, vakterna kom och kastade godis på oss (som vi sedan kastade på varandra) och det var allmänt trevligt folk.
Cecilia och jag bestämde oss för att gå och köpa mat samt värma oss en stund inne på McDonald's, medan Stefan stannade kvar och vaktade grejerna.Väl inne på Donken råkar vi ut för den skummaste expiditen någonsin. Tidigare på morgonen hade två tjejer i kön varit och köpt kaffe där, och pratat jättemycket om han som stod i kassan. Och jag förstod direkt att det var honom de hade menat.
Alltså, jag skojar inte, jag har aldrig sett en sådan extrem människa i hela mitt liv. Han var så bögig att han inte var bögig, liksom. Hade världens största flickaktiga leende och pratade som en dagisfröken. När det bara var en människa framför oss i kön var det nära att vi var tvunga att byta kö för att jag skrattade så mycket, jag trodde inte att jag skulle kunna behärska mig när det väl var vår tur att beställa.
Menmen, jag lyckades hålla mig i skinnet, men när vi väl kom ut därifrån ramlade jag nästan omkull i skrattkramper. Den människan måste man verkligen se själv för att förstå hur kul han var xD

När klockan var lite mindre än en timme före insläpp kom min mamma förbi och hämtade filtar och överflödiga grejer. Resten av tiden stod vi och dansade som indianer för att inte frysa ihjäl.
Men så, efter tolv timmars köande ute för min del fick vi äntligen komma in. Jag och Cecilia köpte varsin tröja i farten och sedan drog vi alla tre in till arenan snabbt som attan. Näst längst fram hamnade vi, och satt där i lite mer än en timme innan det var dags att ställa sig upp. Då hamnade jag och Cecilia längst fram, Stefan precis bakom oss.
Jag kan nog inte förklara hur hårt mitt hjärta slog at that point.

Och ja, sen började de spela och resten är därmed svårt att beskriva.
Publiken var ovanligt lugn, vi Kentfans vet alltså hur man uppför sig på koncerter ;)
Det som var väldigt synd var att de spelade nästan bara de nya låtarna. Visst, många av dem gjorde sig mycket bättre live än på skiva, och nya skivan är sjukt bra, men.. är inte samma sak som gamla Kent. Det är de låtarna man trots allt vill höra.
Men, de hade sjukt coola effekter i bakgrunden, exempelvis på Berlin så visade de nån slags filmklipp med människor som tuggade fradga och blev galna. Sjukt snygg var det. Och jag fick höra både Saker man ser och Revolt III, vilket var jättemysigt. Sen att Musik non stop inte var speciellt bra live gjorde inte så mycket.
Det var inte den bästa speningen jag varit på, men det var Kent. Det var verkligen Kent.

Det magiska var vid Mannen i den vita hatten. Kanske inte helt oväntat.
När jag hörde introt vek sig mina knän, och jag kunde inte hjälpa det. Jag grät så att det kändes som om jag skulle gå sönder. För, vi var alla en gång små.

Som magi, ett ljus man drunknar i.