LILLA MOLNTUSS.

Jag skulle skriva något. Något bra.

Jag hann två rader.

Sen tog det stopp. Vände blicken åt sidan, ifrån skärmen. Kom att tänka på någon sonett av Shakespeare som jag nästan kan utantill men inte minns namnet på.

Kom att tänka på hur värdelös jag faktiskt är.

Det spelar faktiskt inte ens någon roll vad man jämför med.

Allt jag inbillade mig att jag var bra på, vad var det? Hur hände det?

Saker jag kunde, saker jag fick välförtjänt beröm för... Det känns som så längesedan. En illusion som bara var min tillfälligt. På prov.

Såklart visste den som lånat mig det där att jag aldrig skulle klara att behålla det.

Jag kan verkligen inte förstå.

Hur har jag blivit såhär?

Ingenting jag gör blir bra, folk jag tycker om försvinner ifrån mig, ingen lyssnar eller hör fastän jag skriker, och jag är bara så fruktansvärt äcklad av mig själv. Är det detta som är jag?

Hur mycket jag än vill ändra på saker så orkar jag inte.

Klarar inte ens att se mig själv i spegeln.

Snart kommer jag dra täcket över huvudet, sova och inte gå upp när jag vaknar.

Slå ner väckarklockan på golvet och gömma mig igen.