Jag är inte gjord av sten.
Jag kom nyss på att det som skrämmer mig mest av alla saker är jag själv. Eller rättare sagt, hur lätt andra skulle kunna använda mig som ett vapen mot mig själv.
Speciellt mina föräldrar.
Har tidigare trott att det varit dem jag är rädd för men jag tror inte riktigt att det är så längre. För, vad är det jag är rädd för? Jo, deras snack om att skicka mig till en psykolog 'för att gå till botten med saker'.
Okej, bara den grejen om hur instabil de faktiskt tror att jag är är ju skrämmande. Men tänk ett steg till. De skickar mig till psykologen som upptäcker att jag är gravt psykiskt störd eller något liknande, helt sjuk i huvudet. Jag blir skickad till någon sluten vård och tadaaaa, hela mitt liv försvann.
Jag kan inte hjälpa det. I mitt huvud dyker det upp ett scenario; jag står och skriker 'jag är inte galen!' åt mina föräldrars ryggar medans jag förs iväg av någon i vita kläder. För ärligt talat är nog inte steget dit så väldigt långt som man kanske kan tror att det är.
När jag tänker på det kan jag knappt andas.
Därför vågar jag inte ens fundera på att prata med någon sådan, även om det nog funnits, finns och kommer finnas tillfällen jag skulle behöva/behövt det.
Jag är så rädd att jag ska råka berätta något som blir min undergång.
För ärligt, jag älskar inte mina föräldrar.
Min familj betyder ingenting alls för mig.
Min familj betyder ingenting alls för mig.
'Familj' är det värsta ordet jag vet.
Det kan inte vara normalt men är det något som man kan bli inspärrad för? Även om jag vet att det inte är friskt att ha de tankarna så vet jag också att det inte är skadligt för omgivningen. Men det är inte vad jag vet som räknas. Det är andras bedömning och den skulle jag inte kunna komma undan.
Jag vågar inte chansa.
Kommentarer
Postat av: Jordan
Min fd. psykolog arbetade utifrån strategin att vad jag än sa skulle hon säga emot mig. KBT heter det också. Kogentiv beteende terapi.
Det gick ut på att jag sa
- Allt är skit
och hon sa därpå
- Nej det är det inte alls
Jag är säker på, att om jag sagt
- Jag älskar chokladglass
så hade hon varit där med sitt
- Nej, det gör du inte alls
Jag ville ju bara slå ner henne (vilket kanske är en positiv reaktion, för KBT handlar ju ändå om att inte hålla inne alla jobbiga tankar).
Att besöka en pyskolog är inte så dramatiskt som det låter. Varken åt ena eller åt andra hållet.
Trackback