LILLA MOLNTUSS.

Jag fick lust att skriva någonting här. Skriva något i stil med det jag brukade skriva förut, då jag hade förmågan att med ord beskriva vad jag tänkte och kände utan att ens fundera över hur och varför. Utan att det fanns alternativ.

Jag önskar att det kunde vara så nu. Men det är det inte.

Jag kanske är mer vuxen nu?

Kanske har jag funnit mig i min roll, vilken den nu är, och har längre inget behov av att spekulera runt mina känslorsom jag ständigt gjorde förut.

I allmänhet är jag inte lika förvirrad nu som jag var då.
Dock är jag fortfarande osäker, och rädd. Mycket mera rädd än förut.

Det kanske inte finns så mycket att sväva ut och spekulera vilt omkring längre, men det finns så många fler anledningar nu för mig att vara rädd än det någonsin funnits tidigare.

Men medan rädslan bor i mig, gnager sönder mig från insidan, så möter jag världen med en säkerhet som förvånar mig. Jag tar var dag som den kommer och jag litar mycket mer än vad jag gjort förut på min förmåga att klara av uppgifterna jag ställs inför. Det händer till och med att jag står på mig om jag blir sågad, något som mycket sällan skedde förut. Istället för att sjunka står jag på mig, jag börjar få en förmåga att granska situationen mer rättvist och inse att jag inte alltid förtjänar de nedlåtande domarna jag blir tilldelad.

Jag har alltid ställt höga krav på mig själv, och om det inte blivit som jag velat har jag alltid sett det som en självklarhet att jag inte hade någon annan än mig själv att skylla.

Men jag har insett nu att det faktiskt inte alltid är mitt fel.