Comforting sounds.
Min nya klass är urmys. Vissa tycker man ju mer respektive mindre om såklart, men jag är jätteglad över klassen som helhet.
Och jag är så obeskrivligt tacksam över att Cissi bytt till min skola nu. Det känns så bra. Så rätt, så självklart egentligen. Jag har insett hur fruktansvärt lika vi är.
Löven har börjat falla på riktigt nu och automatiskt har det blivit att jag letat fram all min Mew-musik på datorn. Det är lustigt att det inträffat ungefär vid samma tid de föregående två åren också.Och jag är så obeskrivligt tacksam över att Cissi bytt till min skola nu. Det känns så bra. Så rätt, så självklart egentligen. Jag har insett hur fruktansvärt lika vi är.
Precis när löven ger upp sin kamp om att hålla fast vid sina träd.
Likaså slutar jag att krampaktigt hålla mig fast vid det tillfälliga, sprudlande glada som jag låtit mig uppslukas av under sommarens festivaler m.m. Släpper taget, liksom löven, och glider ner i mitt vanliga tysta, mjuka höstdepressionsmelankoli.
Jag kliver tillbaka in i min roll som iakttagare.
Jag undrar var jag hör hemma. Alltså rent rollmässigt.
Passar jag bäst i rollen som den råspontana, helgalna, skuttiga och faktiskt rätt så öppna personen jag är när jag omges av festivalupprymdhet och glada människor, eller är allt det bara tillfälligheter? Eller är jag istället egentligen flickan som ständigt ser ut att vara sluten och uppslukad av sig själv, hon med den längtande blicken som oftast håller sig på håll med axlarna uppdragna för att undkomma kylan?
Vad är egentligen definitionen av mig?
Mitt sanna jag. Är jag som jag uppfattas vid speciella och stämningsfulla/upprymda tillfällen, eller så som de flesta som umgås med mig ofta, regelbundet och året om antagligen skulle beskriva mig?
Något måste ju väga tyngre.
Eller är jag odefinerbar? Ständigt ombytlig?
Jag orkar inte med Täby inomhus just nu.
Täby utomhus är å andra sidan det som räddar mig.
Jag hatar mina föräldrar för att de jämt tjatar sig fördärvade om att jag ska dela mina tankar och funderingar med dem, men de få tillfällen då jag faktiskt gör det så förstör de bara allting genom att antingen dra någon jävla störd alternativt onödigt dum slutsats, påpeka att jag ältar saken i fråga eller på annat sätt göra saker till större helveten än vad de var från början.
Det mest komiska är ju ändå att de sedan inte fattar varför jag 'envisas med att stänga in dig och hålla dina känslor och problem för dig själv istället för att dela med dig av dem som resten av den mänskliga befolkningen normalt gör'.
Argh.
Men att Robbin kanske ska bo hos mig ett tag gör mig skitglad, även fast det bara är ett kanske :) Ska prata med mamma om det imorgon, om hon är på någorlunda humör då.
Kekz0r.
Likaså slutar jag att krampaktigt hålla mig fast vid det tillfälliga, sprudlande glada som jag låtit mig uppslukas av under sommarens festivaler m.m. Släpper taget, liksom löven, och glider ner i mitt vanliga tysta, mjuka höstdepressionsmelankoli.
Jag kliver tillbaka in i min roll som iakttagare.
Jag undrar var jag hör hemma. Alltså rent rollmässigt.
Passar jag bäst i rollen som den råspontana, helgalna, skuttiga och faktiskt rätt så öppna personen jag är när jag omges av festivalupprymdhet och glada människor, eller är allt det bara tillfälligheter? Eller är jag istället egentligen flickan som ständigt ser ut att vara sluten och uppslukad av sig själv, hon med den längtande blicken som oftast håller sig på håll med axlarna uppdragna för att undkomma kylan?
Vad är egentligen definitionen av mig?
Mitt sanna jag. Är jag som jag uppfattas vid speciella och stämningsfulla/upprymda tillfällen, eller så som de flesta som umgås med mig ofta, regelbundet och året om antagligen skulle beskriva mig?
Något måste ju väga tyngre.
Eller är jag odefinerbar? Ständigt ombytlig?
Jag orkar inte med Täby inomhus just nu.
Täby utomhus är å andra sidan det som räddar mig.
Jag hatar mina föräldrar för att de jämt tjatar sig fördärvade om att jag ska dela mina tankar och funderingar med dem, men de få tillfällen då jag faktiskt gör det så förstör de bara allting genom att antingen dra någon jävla störd alternativt onödigt dum slutsats, påpeka att jag ältar saken i fråga eller på annat sätt göra saker till större helveten än vad de var från början.
Det mest komiska är ju ändå att de sedan inte fattar varför jag 'envisas med att stänga in dig och hålla dina känslor och problem för dig själv istället för att dela med dig av dem som resten av den mänskliga befolkningen normalt gör'.
Argh.
Men att Robbin kanske ska bo hos mig ett tag gör mig skitglad, även fast det bara är ett kanske :) Ska prata med mamma om det imorgon, om hon är på någorlunda humör då.
Kekz0r.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Härligt att höra om skolan, höst-depp är bara onödigt, det är nu man ska få extra energi man inte fick ut under sommaren och rulla i alla löven med.
Vem du är kan du bara svara på, kan det vara så att du är du, men varierar ditt betende beroende på vad som känns bekvämast, anpasslig efter dina behov med olika bitar av personlighet.
Folk som alltid är på ett visst sätt tråkar ut mig, blir enformigt och förutsägbart, variation är underbart och ger nyfikenhet. lite mer att titta djupare på.
Trackback