LILLA MOLNTUSS.

Så bra som jag mådde när Robbin var här har jag inte mått på väldigt länge, men när han åkte blev det fruktansvärt tomt, det revs loss en bit av mig och alla småsaker gjorde plötsligt mer ont än vad de i vanliga fall gör.

Jag känner mig onekligen väldigt ensam just nu.



Jag hatar de första sekunderna efter jag vaknat på morgonen, de sekunderna det alltid tar tills jag inser var jag är någonstans.
Under de sekunderna vet jag ingenting.

Det spelar ingen roll hur fint man gör hemma hos mina respektive föräldrar, hur lika mina båda nuvarande rum är mitt gamla. Spelar ingen roll hur 'hemmastadd' jag gör mig.
Det spelar ingen roll sålänge jag vaknar och inte vet var jag är.

Varje morgon dör jag lite, för när jag insett var jag befinner mig går det alltid upp för mig att jag aldrig kommer återvända hem. Och jag vet att så kommer det fortsätta tills jag hittar ett nytt hem. Hur lång tid det kommer att ta, eller var det finns vet jag inte.
Tills dess ser jag vårt gamla hus som mitt hem jag aldrig kommer återse.
Tills dess vaknar jag förvirrad, ensam och rädd varje morgon.



Det luktar verkligen kallt ute.
Ibland luktar det rök i luften. Inte cigarett-rök, utan som om man bränner något långt borta. Friskt rök, nästan. Jag gillar den lukten, det är så mycket förort över den, den känns trygg.
Som när min mamma kom hem på kvällen, när jag var såpass liten att vi fortfarande kom överens, efter att ha cyklat från tåget och hade alldeles jättekalla kinder som luktade kallt och av rök.
Jag minns det som om det vore igår och det känns avlägset men ändå nära.

Så jag äter Muminkex och luktar på den kalla luften, för så luktade tryggheten i min barndom.
Försöker få tillbaka något som sedan länge är förlorat, slukat av förorten som jag litade så väl på som barn. Allt det jag förlorade behöll förorten och det kommer jag aldrig få tillbaka.

Jag vet inte var jag hör hemma, jag vet bara att jag är dömd att älska den här stan förevigt oavsett vad den tog ifrån mig.