Jag har inga vänner kvar. Visst är livet underbart.
Så jävla arg är jag, allt det där andra jag förut känt istället för ilska är som bortblåst.
Jag vill bara slå näven i något. Hårt.
Jämt, jämt, jämt får jag höra från så många olika håll hur bra jag är. Jag får höra hur omtyckt och saknad jag är och hur mycket jag betyder.
Visst låter det bra?
Visst gör det?
Men nej.
(Jag vet hur jag har påverkats av hur folk har skrivit 'anklagande' blogginlägg, även om jag egentligen vetat att jag inte borde ta åt mig av det, så innan jag fortsätter tänkte jag bara be er som det här inte rör att inte bry er. Det är främst tre personer som det här handlar om, kanske någon mer, men ta det lugnt. Jag är inte arg/ledsen/besviken på någon utan att ha gott om anledningar till det, jag lovar.)
Man har en klar bild av att vara uppskattad. Man har en klar bild av att man har något som gör att andra tycker att man är värd att spendera tid på.
Nu slås bilden i tusen bitar, precis när jag som mest behövde er. Hur kunde ni?
Och så ursäkter ursäkter ursäkter och lögner. Alla dessa lögner.
Jag vet inte om det är för att jag gjort något jävligt fel, isåfall vet jag fan inte vad. Eller så var jag kanske inte sådär bra när allt kom omkring.
Så hejhej, nu kan du dra. Vi vill inte ha dig med längre.
Du är med, du är inte.
Och såklart vänder vi på det, allt är ditt fel om du inte visste det.
Lämnar dig här utan vidare förklaringar, lämnar dig till att bara så och gapa av förvåning, gråta eller göra vadfan du vill.
Blir du arg eller säger emot så kan du räkna med att få ilska som respons.
Det som är mest roande (eller mest tragiskt, beror på hur man ser det) är att det var jag som försökte upprätthålla saker, jag som försökte visa att jag brydde mig eller försökte rädda saker och ting. Och det var jag som blev sviken.
Sviken.
Nerljugen.
Ignorerad.
Tvivlad på.
Avvisad.
Nekad.
Jag vet att jag gjort allt jag kunnat för att finnas där. Visat att jag brytt mig, tagit intiativ.
Försökt få er att förstå.
Och dessutom i tider som dessa.
Det var ju det där som ni alltid sa, självklarheten att ni alltid skulle finnas där. Men när jag väl behöver er som mest, när jag verkligen verkligen behöver er...
Kan ni fatta hur det kändes? Kan ni?!
Jag satte alltid, alltid, era problem framför mina egna, även då jag kanske inte borde ha gjort det.
Jag grät över era problem och ignorerade mina egna.
Och när jag mår dåligt och bokstavligen inte har någonstans att ta vägen så kan ni inte ens lyssna? Inte ens hålla era löften?
Visst, kom med försvar som 'Men det var ju du...' eller 'Det var ju du som inte...' men jag har insett nu att ingen av era invändningar är värda något.
Det var jag som försökte.
Det var ni som nekade.
Nu kan jag faktiskt säga det utan problem: SKIT I DET DÅ. Bara glöm det.
Vill ni ha mig kvar så är det er tur att försöka.
Om jag någonsin varit värd något alls i era ögon så är det minsta ni kan göra att låta mig veta det.
Jag vet att inget av det här är mitt fel, om så var fallet skulle jag vara ångerfull och inte förbannad och ledsen.
Ändå kan jag inte låta bli att undra.
Var det verkligen allt jag var värd? Var det allt jag var för er?!
Jag vet inte om jag är rätt person att tala, heller inte vet jag exakt vad allt rör sig om.
Alla kan inte ge, vissa kan bara ta, andra ger och ger tills det blir för mycket för dom själva.
Att ha någon som ställer upp när det behövs är inte alltid så självklart som man tror.
Det gäller att vara stark när man egentligen är svag, att klara sig på egen hand ibland, hur svårt det än verkar vara, växa lite själv.
Jag vet inte om jag hjälper något eller rör om i grytan, men tänk på det såhär.
Ny dag nya möjligheter, försök se så många + i allt du kan, det är nyckeln till överlevnad.
Hoppas allt blir bättre.
/BB
Jag ska skicka ett nytt brev så fort jag kommit över irritationen över att det förra försvann.
Jag orkade inte. Jag orkar inte.
Vi pratar aldrig. Vi är inte vänner längre, jag känner inte dig. Vi träffas inte.
Vi har jättemånga fina minnen - sure. De är värda asmycket. Jag vill inte bli av med dem. No way.
Jag vill bara ha det bekräftat att jag inte ska behöva SKÄMMAS för att jag inte skickade ett sms till dig när vi inte hade över huvud taget PRATAT sen wow och där närmast inget.
Jag sviker inte dig. Vi har redan svikit varann.
(om du över huvud taget läst min blogg borde du förstått hur jag mått. Då borde du brytt dig. You didn't. Jag försökte bry mig om dig. Då snäste du. Sorry.)
Jaså, snäste jag? Närfan då om jag får fråga?
Nu är tyvärr min dator död pga fuktskador, så jag har tyvärr inte historiken, men samtalet gick:
"Du skriver läskiga saker i din blogg. Vad är det?"
"Jag skriver vad jag behöver."
Liek. Det är enligt mig att snäsa.
Jag snäste absolut inte och inget i den konversationen var av nedstämmande ton vad jag kan minnas.
Jaha. Så uppfattade jag det. Inte för att det precis spelar så stor jävla roll.
Vår relation är så uppfuckad att den ändå aldrig kommer att funka.
Tänker inte fortsätta argumentera för jag vill egentligen inte göra det. Jag vet att vad jag än säger kommer det göra det hela ännu värre.
Vad du än tror eller har fått för dig eller har bestämt dig för så vill jag inte tappa dig. Jag har aldrig slutat bry mig om dig och det finns inget som kan säga emot det.
Nej, för mig så är inte allt vänner.
Nej, du förlorade mig aldrig som vän.
Det är bara saker du har fått för dig, och jag vet inte varifrån du fått dem.
Men gå hem.
OKej, detta har inget som helst emd mig att göra. Men vem anna nu än är så: Skärp dig för helvete.
jag vet itne vad som har hänt och vem som gjort vad men kom igen?! vad vill du ha? vad förväntar du dig?
Vad som än har hänt så kan det ju inte vara värt att tappa en vän?!
Vänner är ingen förbrukningsvara! man kan inte abra kasta bort folk hur som helst ju?!
Så sluta vara så jävla envis och red ut det! ring upp varandra, skrik lite och få allt ur systemet men lös det!
detta har som sagt inget med mig att göra och jag borde inte lägga mig i andras problem, men de tär så tråkigt att se när människor bråkar över vad som verkar vara ingenting.
Okej, måste erkänna att jag skrattade till där. (inte av det du skrev, Jim.)
Seriöst, vadfan var det där Anna?
Eh wtf. Jag skrev inte det där.
Jag slutade kolla det här. Bara så ni vet.
Och jag vet att "allt vänner" var fel uttryckt, men jag tror att du förstod innebörden.
Det är bara så kasst, jag bryr mig för mycket.
And rly, angående blogginlägget: Du betyder så satans mycket för mig. Har du alltid gjort.
Men jaja. Vadfan.
Stämmer att det inte var du, kollade IP.
Så jag betyder så satans mycket för dig. Varför gör du då såhär?
Det var typ det mest motsägelsefulla ever.
Nej.
Det här är bara en respons på allt.
För mig så funkar inte vi som jättelångtifråndistansvänner.
Det var det jag ville ha sagt.
Och det faktum att jag tror att vi aldrig kommer kunna bli riktigt bra vänner igen.
Onekligen så funkade det fram tills du började göra och säga saker som gjorde att jag inte riktigt visste vart jag hade dig längre.
Newsflash.
Jag vet att det är mitt fel.
Tänk happy happy, det är totalt onödigt och tröttsamt, för att inte prata om irriterande att bråka med folk, se förbi negativitet och var glada istället, allt löser sig i slutändan iallafall. :)
Det kostar på själen att vara minus, sluta vara minus här i livet, bli plus!
:D kan inte tänka mig en värld utan er 2, så stfu och kramas eller något.
SLUTA VARA SÅ JÄVLA SENTIMENTALA!
PARTY!
Jag började faktiskt skratta när jag läste det anton skrev, fan vad gulligt <3 (nej, det där är inte ironi ^^)
Och vem är liksom den anonüma?
/puts everything aside.
Jag orkar inte bråka mer om det här.
För övrigt så undrar jag vem den anonyma var och lite sånt.
Vare sig "den" var anonym eller inte så hade "den" en stor poäng.
Sånt är lätt att säga när det inte är man själv som befinner sig i situationen.
Självklart, så är det i allt, men det innebär inte att man inte ska strunta i att uppnå det.
Ja, men precis bråka på, Livet är ändå snart slut. Så vad tjänar det till att försöka. När allt ändå bara tar slut. Skit i allt o alla. Du är ändå snart död o bortglömd.
Eller ge livet en ärlig chans. Fan, ni har bara en chans. Sabba inte allt, för i helvete!
Det finns jävligt många som älskar er alla. Försumma inte deras kärlek. För då går den er förlorad.
Rojk: Jag gör allt för att uppnå det. Allt.
Sen kan jag inte påverka andras beslut om att avsäga sig att samarbeta.
Och om man inte är överens är det svårt.
Fan vad du skriver bra!
:)