LILLA MOLNTUSS.

Jag vet inte om det är att mamma skällt på mig hela dagen, att jag saknar Rasmus något så sjukt när Anton och Rebecca går runt och är allmänt gulliga, att jag mår dåligt av att jag inte pratat med Elina och tusen andra på snart en evighet, att det börjar bli vår och jag fortfarande inte fått mamma att låta mig åka till Perú, att min katt håller mig vaken eller att jag glömt ta min medicin två kvällar i rad. Nånting känns bara så fittigt jävla fel.

Just det här med medicinen skrämmer mig något så otroligt. Jag somnar nästan uteslutande aldrig inom tre timmar efter att jag gått och lagt mig ifall jag inte tar den. Dessutom märker jag mer och mer att den faktiskt hållit undan panikångest och andra liknande känslor, för nu när jag låg vaken för en stund sen råkade jag tänka på en massa jobbiga grejer och upptäcker helt plötsligt att jag är sjukt nära att börja gråta.
Tänker efter lite och inser att jag inte gråtit en enda gång sen jag började ta lergiganen, förutom vid tillfällen då jag varit arg. Det skrämmer mig faktiskt lite och jag vet inte vad jag borde göra åt det, om jag ens borde göra något åt det alls.

Seriöst, det känns så sjukt fel att sitta här nu.
Söta, snälla och underbara Anton och Rebecca ligger och sover på övervåningen, och vi har haft en rätt allmänt bra dag idag. Jag har gjort en hel del och träffat en massa folk och inte varit speciellt trött eller hängig alls. Och så bara det här nu.

I need a breakthrough.