Have a hangover.
Jag läste och sen grät jag.
Jag grät som ett barn.
För jag saknar det där livet, for what it's worth.
Livet jag hade som egentligen inte var bra då heller, men som i alla fall innehöll en liten gnutta trygghet. Nirvana, parkettgolv, alla mina saker samlade på ett och samma ställe... det är borta nu.
Hade Kurt Cobain varit här hade jag kramat honom riktigt jävla hårt.
Skin the sun
Fall asleep
Wish away
The soul is cheap
Ska jag vara ärlig? Ska jag vara riktigt jävla ärlig?
Jag bryr mig inte ett jävla skit om mina föräldrar, jag bryr mig inte ett skit om ifall de hatar varandra eller ångrar beslut de tagit förut, jag bryr mig inte om de inte gillar varandra minsta lilla eller om de beter sig illa mot varandra.
Det enda som betydde någonting var det där huset och tryggheten.
Allt det där jag aldrig kan få tillbaka.
Lesson learned
Wish me luck
Soothe the burn
Wake me up
Skitsamma hur mycket familj vi är. Jag har aldrig riktigt haft någon. Det är så det känns, det är det som är sanningen för mig och sen kan folk säga vadfan de vill, det spelar ingen roll för mig.
Familj, haha. Jag avskyr ordet.
Jag vill inte ha det här livet längre.
Allt jag gör är att gå runt och undra när det ska bli bättre.
Börja dricka hejdlöst?
Se på allt från nya vinklar, prioritera bort sådant som gnager på dig och få in lite fräsha nyheter i livet?
Allt är så illa som vi gör det till, tragiskt nog.
Just nu är livet desvärre så illa som mina föräldrar gör det till.
Jag tror alla skilsmässobarn förstår dig. Ingenting kan ersätta den trygghet som finns i den "normala" tillvaron.
Det spelar mindre roll om man ändå "visste" att allt skulle gå åt helvete. Du måste naturligtvis gå vidare, det gäller bara att komma på hur.
Det påminner faktiskt om när någon dör. Man ska gå igenom en sorg och en saknad. Det finns ingenting nån kan säga som hjälper mot det - du får bara låta tiden ha sin gång, tror jag.
Jag råkade bara ha kvar länken hit (jag är annas låtsaspappa), jag brukar läsa rebelrebels blogg!