LILLA MOLNTUSS.

Jag har någon slags lågmäld panik inom mig. Ett något som hela tiden frågar mig vad jag har för mening med mitt liv, med syftet att få mig att inse att jag inte riktigt vet.
17 år har gått. Det känns som att jag egentligen borde veta mer vid det här laget.

Mina tankegångar skrämmer mig.
Varför inte bara bryta sig fri och göra en massa fina och roliga saker den korta tid man begåvas med liv? Man ska ju ändå dö sen, right?
Jag orkar inte med världen längre, jag orkar inte tänka "jag borde.." utan jag vill bara göra sånt jag verkligen får ut något av. Slippa alla jävla ångestframkallande val man ställs inför och leva enkelt istället.
Love is all you need, typ. Det skulle vara så obeskrivligt skönt att slippa allt annat.

Fast det förstås. Man har väl runt 70 år kvar, och det är kanske inte så lite när man tänker efter.
70 år. Det låter näst intill avgrundsdjupt.
Orkar man leva så länge?
Kanske om man träffar andra halvan av sin själ och gör varandras liv till något fint för att sedan dö exakt samtidigt.

Jag är så rädd att bli lämnad ensam.