The way of the future.
Jag vill fotografera. Jag vill skapa något som andra njuter av att beundra och som jag kan vara riktigt stolt över. Konst, helt enkelt.
Min dröm just nu, kom jag fram till för inte alltför länge sedan, är nog att få ha min alldeles egna utställning på något välbesökt ställe i Stockholm eller Göteborg. Kanske båda.
Typ... Moderna muséet. Det skulle vara perfekt.
Någonstans dit det kommer människor som verkligen tar sig tid, som inte bara tittar på bilden, ler och säger att ja den var ju lite fin och sen glömmer.
Jag vill göra intryck, jag vill att folk ska minnas.
Ni behöver inte säga det, jag vet redan; allt jag är ute efter är bekräftelse.
Men är det inte så för alla, på ett eller annat sätt? Är det inte lite det som livet går ut på?
Bekräftelse. Alla söker vi olika former av det på ett eller annat sätt och alla har vi olika vägar vi går för att nå olika mål.
Jag har så många idéer, så många visioner som jag bara väntar på att få förverkliga.
Det finns så mycket i livet som jag vill göra och ta del av, speciellt såhär de närmsta åren. Och oron över hur det kommer bli börjar nå mig nu, jag känner att shit, det här kommer bli tajt. Åren blir kortare.
Kom att tänka på det också för inte så länge sedan, att jag inte är så säker på att jag vill bli äldre än 25 eller 27 eller något sånt.
För liksom, vad finns det att göra då?
Okej dumt påstående jag vet, man har egentligen mycket mer än halva livet kvar men liksom, spänningen är ju borta.
För hur skulle det se ut om någon som är över 25 åkte till nån festival och hånglade runt, pratade öppet med allt och alla och levde ut totalt? Vad skulle du tänka om någon som var över 25 och fortfarande bodde i en superliten etta inne i stan och levde på nudlar halva månaden?
Det är sånt där som inte är tillåtet enligt oskriven lag. Sånt som man reagerar på, man tycker inte att det är helt okej liksom. Jag vet ju själv vad jag skulle tänka om jag träffade någon som var så gammal som fortfarande åkte på festival bara för festen och sket i banden.
Och ständigt denna jävla press; vad ska du göra sen? Hur ska resten av ditt liv bli? Har du funderat på när du ska skaffa din bankgubbe till man, dina två ungar, din golden retriever och ditt radhus lagom långt ifrån stan?
Jag vill inte bli tillräckligt gammal för att fatta beslut av ren och skär rädsla.
Livet är ack så långt men ändå finns denna tidspress.
Det är inte frågan om om vi ska börja leva enligt mallen, det är en fråga om när.
Visst, jag är i nuläget övertygad om att jag alltid kommer att gå min egen väg och (i viss mån) skita i vad andra säger/gör/tycker men jag vet ju att det är fullkomligt jättelöjligt att tänka så. Det måste ju finnas hur många übermedelsvensson som helst därute som tänkte precis så för 10 år sedan. Ooops, så det blev.
Rädslan, månne?
Den rädslan - rädslan för framtiden - är nog svårt att undgå oavsett hur oberoende man är. Såklart att man kan bryta sig fri men det är nog svårare än man tror. Mycket svårare.
Jag tror jag avvaktar tillsvidare.
Vi ska ha barn, men jag kommer aldrig jobba med bank..
Jag känner igen det där precis. 26 är en lagom ålder.
Jag har redan min framtid utstakad. Jag ska syssla med musik efter gymnasiet och spela i ett band med 2 andra killar och en kvinnlig basist (fett viktigt!). Vi ska åka runt och spela på små klubbar i några år, sedan blir vi kända när vi på allvar börjar skriva egen musik runt i 24 års åldern, vi har sedan en kortlivad gyllene period där allt klaffar och vi skriver musik som kommer att minnas länge, sedan kommer jag ta en överdos när jag är 25 och somna in. Vore fett coolt i alla fall.
Du skriver otroligt bra och jag känner samma sak angående det där med att bli äldre. Shit alltså.
Det ideala vore verkligen att bo i en etta inne i staden om trettio år, skriva böcker som aldrig kommer att publiceras och måla. Ingen behöver egentligen se det hela, ingen alls. Känslan av att bara vara, röka en cigarett och skapa konst är en jäkligt stor belöning i sig. Sedan kastar man på en platta med Bowie och lyckan är total.