Way down.
iPoden shufflade fram Nights in Goodville när jag satt på bussen i eftermiddags, och det fick mig plötsligt att minnas alla nätterna de närmaste veckorna (månaderna?) efter flytten. Nätterna då Anna Ternheim var det enda som fick mig att somna.
Just det är något jag inte tänkt på under väldigt lång tid, men när jag hörde den låten mindes jag plötsligt precis allt det där jag kände då, speciellt det där vilsna. Kanske var det en slump att just Annas musik blev det jag tröstade mig med och som höll kvar mig i verkligheten, men det spelar egentligen ingen roll. Hon skänkte mig en liten gnutta lugn i en tid där allt var totalt uppochnedvänt, och det är jag så obeskrivligt tacksam för.
Ja, i tider som dessa då? Jag vet inte riktigt.
Ena dagen plockar jag fram mina gamla t.A.T.u-skivor och drar upp stereon så högt det går och gör armhävningar tills jag spyr, nästa dag kryper jag upp nånstans och sitter helt stilla och lyssnar på Lars Eriksson på en nästan ohörbart låg volym. Fast det som allra oftast är fallet är att jag fastnar på Chemical vocation och Blindside och bara står och blundar. Hårdare musik har ofta den effekten på mig vid sånahär tillfällen, det är så skönt att få blåsa ur skallen lite. Göra de svarta molnen lite mindre eller i alla fall ge dem en lite mer gråaktig ton.
Det vidrigaste är hur mycket jag måste vara på min vakt när jag har iPoden på shuffle, hur försiktig jag måste vara med vad jag lyssnar på för att inte riskera att börja gråta helt plöstligt. Det är sjukt att en sån grej kan ta på krafterna så otroligt mycket, kanske är det mest av ren irritation. Men jag håller mig till den lite hårdare, hämningslösare musiken tillsvidare, för att slippa såndär skit.
Jag måste bara påpeka, hur konstigt det än låter, hur mycket bättre jag mår av vissa My chemical romance-låtar just nu. Stå och vänta på tåget till You know what they do to guys like us in prison, Cemetery drive eller The Ghost of You och bara stirra rakt ut i ingentinget liksom. Låta bli att bry sig lite för en stund.
Jag önskar så att stunderna kunde vara lite längre.
Just det är något jag inte tänkt på under väldigt lång tid, men när jag hörde den låten mindes jag plötsligt precis allt det där jag kände då, speciellt det där vilsna. Kanske var det en slump att just Annas musik blev det jag tröstade mig med och som höll kvar mig i verkligheten, men det spelar egentligen ingen roll. Hon skänkte mig en liten gnutta lugn i en tid där allt var totalt uppochnedvänt, och det är jag så obeskrivligt tacksam för.
Ja, i tider som dessa då? Jag vet inte riktigt.
Ena dagen plockar jag fram mina gamla t.A.T.u-skivor och drar upp stereon så högt det går och gör armhävningar tills jag spyr, nästa dag kryper jag upp nånstans och sitter helt stilla och lyssnar på Lars Eriksson på en nästan ohörbart låg volym. Fast det som allra oftast är fallet är att jag fastnar på Chemical vocation och Blindside och bara står och blundar. Hårdare musik har ofta den effekten på mig vid sånahär tillfällen, det är så skönt att få blåsa ur skallen lite. Göra de svarta molnen lite mindre eller i alla fall ge dem en lite mer gråaktig ton.
Det vidrigaste är hur mycket jag måste vara på min vakt när jag har iPoden på shuffle, hur försiktig jag måste vara med vad jag lyssnar på för att inte riskera att börja gråta helt plöstligt. Det är sjukt att en sån grej kan ta på krafterna så otroligt mycket, kanske är det mest av ren irritation. Men jag håller mig till den lite hårdare, hämningslösare musiken tillsvidare, för att slippa såndär skit.
Jag måste bara påpeka, hur konstigt det än låter, hur mycket bättre jag mår av vissa My chemical romance-låtar just nu. Stå och vänta på tåget till You know what they do to guys like us in prison, Cemetery drive eller The Ghost of You och bara stirra rakt ut i ingentinget liksom. Låta bli att bry sig lite för en stund.
Jag önskar så att stunderna kunde vara lite längre.
Kommentarer
Postat av: Jesper
Musik är terapi(: Hoppas att du petar på pianot och guran också, might help.
Trackback