You're lovely.

I need you to know this won't be broken
and all that we said will not be lost into the dawn
And you would be the last thing I saw coming

I'm still surprised.

Banging my head into the wall.

Åh så fail jag är just nu.
Trots att mamma lovade åka förbi apoteket idag så glömde hon såklart det, så jag blev utan mer Lergigan. Efter en timmes läsning av en Harry Potter-bok jag redan läst minst fyra gånger, plus ett två timmars hopplöst försök till att somna insåg jag att jag inte skulle lyckas, och satte mig här istället. Funderar även på att koka nudlar. Dumt, men ack så lockande.
Fail, som sagt.

Clemencia har fortfarande inte ringt till min mamma. Har spanskalektion imorgon så jag får väl göra ett sista tappert försök till att be henne om det igen.

Festen hos Stefan i lördags var skitnajs och trots att jag typ inte kände mer än ett par stycken som var där och dessutom mådde askasst när jag kom dit så släppte det efter ett tag. Dessutom bjöd någon (Amanda?) mig på Corona med lime, och allmänt sjuka och sjukt roliga saker inträffade as the night went on och jag hade fasansfullt kul. Supersöta människor, fin musik och god öl.
På söndagen hjälpte jag, Matte och Emma till att städa upp de missöden som inträffat kvällen innan, och sedan kom Stefans släkt, inklusive en hund som såg ut som Lambi-lammet, över med fika och paket. Det blev en mycket trevlig eftermiddag, jag hade nästan glömt bort hur trevliga Stefans föräldrar är. Önskar så att mina kunde vara lite mer som dem.

Den ovanligt fina stämningen jag befann mig i när jag begav mig därifrån på kvällen försvann rätt snabbt efter att min pappa ringde och vi började bråka något så oerhört.  Det började rätt bra men sen kom vi in på ämnen som legat och tryckt rätt länge, och det hela bara eskallerade. Jag skrek en massa och grät så jag fick ont i ögonen, och tillslut gick det så långt att jag bara gav upp och la på.
Skit.

Fodralet till min morfars gamla kamera har spruckit och jag får ångest bara av att titta på den.
Jag måste gå ner minst 6 kg.
Jag måste hitta ett sätt att skaffa fram pengar.
Jag har inte träffat Rasmus på nästan tre månader.
Jag måste vänja mig av med Lergigan.
Jag måste hitta ett sätt att slippa ifrån mina föräldrar.

Jag räknar veckor och månader på fingrarna och klumpen i magen bara växer och växer och växer.

Hejdå.

Oj vad jag bara inte orkar mer.

Where are you, Pablo?

Jag har ny hårfärg för dem som missat det, och har sytt in en klänning jag köpte asbilligt fast i en jättestor storlek för ett tag sen. Snacka om att jag has got the methods alltså.

Lekte med Joar igår, var ute och fotade med morfars gamla kamera från femtiotalet för några timmar sen och imorgon ska jag på tjugoårskalas och dricka mig redlös.

Fridens.

Världsproblem natten till onsdagen den fjärde februari.

Spanska imorgon, prata med Clemencia och be henne ringa och tala vett i min mamma.
Sista åtgärden nu innan jag kräver henne på ett svar.
Beroende på hur det går får vi se vad som händer med boende, pengar och det mesta annat.

Stefan fyllde 20 idag så på lördag är det fest hos honom och bakismat-Stefan. Jag ska bli snorfull, det behöver jag.

På alla hjärtans dag ska jag vara med Rasmus och glömma allt annat och ha det allmänt mysigt. Hur det ska gå till är inte bestämt än, men det får ordna sig. 20 mil är faktiskt inte mycket. Eventuellt kickar jag ut min pappa och min bror ur min pappas lägenhet så slipper jag bry mig om dem.

Sen kommer ju frågan om vad jag ska göra med mitt hår. Det är så himla långt nu så det inte längre går att göra en impulsklippning av det utan att hejda sig och ta sig en funderare på vad som är smartast att göra. Jag har inte haft såhär långt hår på nästan tre år. Jag är rätt sugen på att klippa det, men Althéa vill göra dreads av det och delvis känner jag väl också att den idén är lockande. Speciellt nu när jag för en gångs skull har långt hår. Klipper jag det nu och kommer på att jag visst ville ha dreads måste jag vänta skitlänge.
Hm.
Just nu känner jag hursomhelst för att klippa det ordentligt. Kort lugg och hela faderullan. Lugg har jag ju liksom inte haft på mer än tio år, så jag är lite sugen faktiskt.




Jag vet att jag behöver åka bort.
Jag vet att det är det enda som skulle kunna få mig att må bra nu.
Är du emot det, mamma, så vill jag inte ha något med dig att göra längre.
Jag har försökt förklara för dig, och du kan inte ha undgått att förstå hur mycket allvar det är i det här. Låter du mig fortfarande inte åka så vill du mig inte väl. Då finns det inte så mycket mer att göra än att packa och dra, för jag kan inte umgås, och framförallt inte bo, med någon som inte vill mig väl.

Dessutom kommer jag aldrig förlåta varken dig eller mig själv om jag inte åker av en eller annan anledning.