LILLA MOLNTUSS.

I try to keep myself in harmony, I really do. Men fyfan vad det är svårt när det verkar som att jag är förföljd av en ständig otur. Låter så otroligt whiny att säga det, men det är så det känns.

Jag har så himla mycket idéer, planer och saker att fullfölja. Jag vet att jag kan. Jag VET.
Men det är frustration, det är motgångar. Det är... jag. Många gånger är jag rätt otroligt bra på att dölja det, andra gånger märks det tydligt; jag är en fruktansvärt trasig människa. Även om det är jobbigt och irriterande att erkänna det så har jag på något sätt accepterat det nu. Och att det faktiskt inte är mitt eget fel att jag blivit såhär.

Jag vet, det är nåt med mig och spilla tid. Det har alltid varit en av mina ultimata farhågor och ironiskt nog står jag här nu och har verkligen bekantat mig med fenomenet. Ironiskt nog är det något jag antagligen får leva med i rätt många år till på grund av mina svårigheter att glömma och gå vidare.
Ålderskris vid 18, herregud så jävla tragiskt när man tänker efter.
När det gäller mitt liv är jag så otroligt fåfäng.

Jag blir så sur över att folk är så korkade, att folk beter sig så dumt och att allt det där jag verkligen längtade efter när jag var yngre verkar ha ett bästföre-datum. Eller en först-till-kvarn-märkning.
Jag vill ha något av det där som inte händer vem som helst och som inte händer varje dag.



Trött på att ständigt vara den som hamnar efter. Jag förtjänar det inte.