L'absente.
Vadfan, hur svårt kan det vara?
Bita ihop, göra alla grejer man måste, sluta med att fejka hosta eller huvudvärk för att slippa gå till jobbet/skolan/ut när den egentliga anledningen är att man är rädd för att närsomhelst bryta ihop och börja störtböla eller få en panikångestattack eller något annat såntdär som man upplever med väldigt jämna mellanrum men ändå vägrar se som en del av sig själv, sin persona. Trots att de nog tyvärr blivit det.
Så ofta som jag sitter själv och bara försöker övertala mig själv att strunta i allt det där, strunta i att allt blev skit och bara göra något. Försöker strunta i vetskapen om att när jag gjort en, två, tre, fem, sjutton, hundra av de grejerna som jag måste, borde, vill och/eller inte vill göra så finns det alltid saker kvar. Och jag kan inte. Kan inte. Kan inte.
Mest av allt vill jag bara sluta längta efter att komma bort.
Önskar att du mår bättre snart. Jag vet hur det är att känna så.
Hoppas det hjälper att veta att någon läser det här ibland och bryr sig.
På ett sätt fascinerar det mig att någon som är så glad och fin som du när man träffar dig, är så ledsen egentligen. På ett sätt förvånar det mig inte alls. Det är väl, trots allt, människorna som tänkt efter som förstår sig på allt det som gör ont också, är jag rädd.
Jag brukar bestämma mig för att vara glad. Säga till mig själv att jag ska komma över mig själv. Det brukar fungera i en dag eller två, sedan promenerar jag bort nätterna och sover hela dagen när jag borde gjort något av livet. Jag vet ingenting om vad du gått eller går igenom, men jag tror åtminstone att jag kan förstå en del av känslan att vilja komma bort.
Livet känns lite som när jag försökte lära mig att skriva skrivstil, hur fånigt det nu än låter. Jag inbillade mig att ifall jag bara fortsatte göra alla uppgifter jag skulle göra, alla de där små snirkliga bågarna och strecken, då skulle jag kunna det till slut. Det skulle fungera av sig själv, jag skulle klara av det. Ifall jag bara gör allt jag ska göra varje dag, ifall jag klarar av vardagen och allt vad den innebär så kanske det går på rutin till slut. Kanske klarar jag av att vara lycklig såhär.
Men jag lärde mig aldrig skriva skrivstil.
Att jag fortfarande tror på lyckan handlar nog mest om att jag, trots allt, har ett så enkelt liv. Jag har inga problem. Bara mig och mitt huvud. Jag har många fina vänner i min närhet som vill mig gott. och även om det inte hjälper dig, även om det inte löser något alls, så - precis som ovanstående människa sa - hoppas jag att du vet att det finns människor som bryr sig om dig också. Som mer än gärna vill försöka hjälpa dig att klara av, vad du än vill klara av.
Du är fin.