Bit för bit, igen.
Jag vet att det låter så otroligt konstigt att säga, men ständigt underskattar jag Kent.
Det är sant, det gör jag faktiskt. För nästan uteslutande varje gång jag lyssnar på dem, nästan oavsett situation och vilken låt, så blir jag alltid mer eller mindre tagen. Jag tänker alltid "wow". Och man tycker kanske att jag, som haft Kentskivorna på hedersplatsen i skivhyllan i mer än fem år, borde ha kommit förbi det stadiet?
Det förvånar mig att jag aldrig tröttnat. Det förvånar mig att storslagenheten aldrig trubbas av, utan slår mig gång på gång.
Kent och Morrissey är det enda som jag egentligen har just nu. Det är bokstavligen vad som får mig att inte ligga kvar i sängen hela dagarna. När jag väl tar mig till jobbet (orkar inte skolan än) eller är ute nånannanstans så börjar jag impulsivt sjunga på Morrissey och the Smiths så fort jag får möjlighet, som en ren överlevnadsreflex.
Fint kan tyckas, men det är egentligen bara illa.
Jag vill inte vara tillbaka där jag är.
Det är sant, det gör jag faktiskt. För nästan uteslutande varje gång jag lyssnar på dem, nästan oavsett situation och vilken låt, så blir jag alltid mer eller mindre tagen. Jag tänker alltid "wow". Och man tycker kanske att jag, som haft Kentskivorna på hedersplatsen i skivhyllan i mer än fem år, borde ha kommit förbi det stadiet?
Det förvånar mig att jag aldrig tröttnat. Det förvånar mig att storslagenheten aldrig trubbas av, utan slår mig gång på gång.
Kent och Morrissey är det enda som jag egentligen har just nu. Det är bokstavligen vad som får mig att inte ligga kvar i sängen hela dagarna. När jag väl tar mig till jobbet (orkar inte skolan än) eller är ute nånannanstans så börjar jag impulsivt sjunga på Morrissey och the Smiths så fort jag får möjlighet, som en ren överlevnadsreflex.
Fint kan tyckas, men det är egentligen bara illa.
Jag vill inte vara tillbaka där jag är.
Kommentarer
Trackback