LILLA MOLNTUSS.

Jag äter chokladägg och använder en tischa i storlek L som klänning. Har precis färgat mitt hår rött och 100 Höjdare tog nyss slut.
Jag saknar någon. Något. Anything.

Det har varit en dålig dag, till största delen.

Kröp upp i Columbus hökrubba och bara satt där i nästan en timme. Han sneglade på mig lite då och då som han brukar göra, annars brydde han sig inte så mycket om mig. Så jag satt kvar. Finns inget så fridfullt som att betrakta en häst som äter.
Klara gick förbi och frågade om jag var ledsen.
Om jag skulle svara ärligt? Nej, det känns bara som att mitt liv blir förstört hur jag än gör.
Om jag skulle svara en naiv 14-åring som Klara? Nej, jag är bara trött.

Jag tror att jag omedvetet och ofrivilligt insett att det faktiskt inte kommer ordna sig. Jag sitter fast och det finns inget bra sätt att komma loss på.
Afraid to find out what I already know.


Hjälp mig.
Bara.. hjälp mig?

Kent i Örebro.
Ja, vad ska man säga :>

Klådde inte riktigt Eskilstuna men det var fan inte långt ifrån. Galet mycket galet folk var det i alla fall. Familjen var grymt söt som vanligt, och Kent var bäst. Som vanligt det med.
Helt underbart att äntligen få se dem med Elina som sällskap, typ något man väntat på sedan sexan-sjuan. Och åh, att de spelade Kevlarsjäl <3 Jag trodde jag skulle dö på plats.

Dom andra var grymt bra denna spelningen, och det var något alldeles extra i Jockes röst när de spelade 747.
Sen var det ju Vinternoll2, som jag hörde dem spela när jag såg dem i Stockholm i höstas. Den låten gör sig så sjukt bra live att det inte är klokt.
Och åh, Lilla ego fick man höra den med :> Inget klår när de spelade den i Eskilstuna, dock.

Fast det förvånar mig lite att jag reagerar såpass annorlunda på Mannen i den vita hatten nu. Första gången jag hörde dem spela den grät jag som få, men de andra gångerna har bara stått och sjungit med med ett stort leende och tårar i ögonen.

Sen så lyckades man ju snappa åt sig ett plektrum och det var ju lite underbart sådär <3

Jag är tom, sitter och försöker hitta musik att lyssna på över natten. Letar efter något som kan fylla upp, något som inte är för lättsamt men inte heller för djupgående. Ett mellanting som saknar krav.

Finns det något som är för mig?
Finns det någon som är som jag?

Hur är jag?
 
 
Jag känner inte riktigt igen mig själv nuförtiden. Inte säker på när det var förändringarna började ske på allvar men jag antar att tiden runt flytten är en kvalificerad gissning.
Innan dess sov jag minst åtta timmar per natt. Jag hade viljan och orken att faktiskt komma ut och träna fyra gånger i veckan och mitt sockerintag låg inte långt ifrån noll. Jag var okej på att planera och hade det som hände inte hänt skulle jag säkert fullföljt mitt löfte angående att sluta skjuta upp saker.
Mitt rum var rent, hemtrevligt och snyggt. Ordningen var total, jag tror jag dammsög nästan en gång i veckan. Jag visste var jag hade alla mina grejer och allting var så strukturerat.
På helgerna gick jag sällan upp efter åtta. Oftast var det upp och hoppa vid sju och sen ut och springa en timme som gällde, sen när jag kom hem var jag tillräckligt rofull för att kunna sätta mig ner någon timme eller så och rita något som jag faktiskt blev nöjd med.
Jag var mycket nöjdare rent allmänt. Visst, självkritik har det alltid funnits mycket av hos mig och jag har därför oftast svårt att ta komplimanger eller känna mig riktigt jävla rånöjd med något jag gjort, men allt sånt där fanns det mycket mindre av förut.

Ups and downs har det alltid funnits och kommer alltid att finnas, men just nu känns det bara som att jag sitter fast.

Hmm, det är i stunder som dessa som jag återigen upptäcker hur mycket RHCP kan göra :)
De slowade låtarna på Stadium Arcadium är bara så oslagbara när man känner sig såhär. De fullkomligt omsluter en som en filt ellet något sånt och man blir bara så lugn.

Men, tillbaka till verkligheten.

Jag vill ha en verklighet som är sevärd.
Det enda jag gör om dagarna är drömmer mig bort, det är det enda som gör att jag klarar av att uthärda the every day-scenario.

Mitt liv saknar struktur, goda vanor och ork.
Kom igen nu Floppan, hardface och sen intaga försvarsposition innan vardagen börjar puckla på.

Jag är trött, rastlös. irriterad och sällskapssjuk utav bara fan just nu.
Och jag har börjat lyssna på barndomsidolerna t.A.T.u igen :) Gulligt värre, eller hur?

Photoshop och Bridge strejkar, så jag kan inte formatera och redigera bilderna på mitt gamla minneskort. Which sucks och gör mig oändligt lack, för jag har bestämt mig för att jag promt ska ha med dem här när jag uppdaterar om våra temadagar och min födelsedag och Kents spelning i Nyköping.
Jävla keffbäver också.

Jag vill ha en kram och en varm filt, tack.
 
 
 
Nu ska jag somna till Joshua Radin.
HEIDO.

Vad vill jag med mitt liv?

Jag vill fotografera. Jag vill skapa något som andra njuter av att beundra och som jag kan vara riktigt stolt över. Konst, helt enkelt.
Min dröm just nu, kom jag fram till för inte alltför länge sedan, är nog att få ha min alldeles egna utställning på något välbesökt ställe i Stockholm eller Göteborg. Kanske båda.
Typ... Moderna muséet. Det skulle vara perfekt.
Någonstans dit det kommer människor som verkligen tar sig tid, som inte bara tittar på bilden, ler och säger att ja den var ju lite fin och sen glömmer.
Jag vill göra intryck, jag vill att folk ska minnas.

Ni behöver inte säga det, jag vet redan; allt jag är ute efter är bekräftelse.

Men är det inte så för alla, på ett eller annat sätt? Är det inte lite det som livet går ut på?
Bekräftelse. Alla söker vi olika former av det på ett eller annat sätt och alla har vi olika vägar vi går för att nå olika mål.

Jag har så många idéer, så många visioner som jag bara väntar på att få förverkliga.
Det finns så mycket i livet som jag vill göra och ta del av, speciellt såhär de närmsta åren. Och oron över hur det kommer bli börjar nå mig nu, jag känner att shit, det här kommer bli tajt. Åren blir kortare.

Kom att tänka på det också för inte så länge sedan, att jag inte är så säker på att jag vill bli äldre än 25 eller 27 eller något sånt.
För liksom, vad finns det att göra då?
Okej dumt påstående jag vet, man har egentligen mycket mer än halva livet kvar men liksom, spänningen är ju borta.
För hur skulle det se ut om någon som är över 25 åkte till nån festival och hånglade runt, pratade öppet med allt och alla och levde ut totalt? Vad skulle du tänka om någon som var över 25 och fortfarande bodde i en superliten etta inne i stan och levde på nudlar halva månaden?
Det är sånt där som inte är tillåtet enligt oskriven lag. Sånt som man reagerar på, man tycker inte att det är helt okej liksom. Jag vet ju själv vad jag skulle tänka om jag träffade någon som var så gammal som fortfarande åkte på festival bara för festen och sket i banden.

Och ständigt denna jävla press; vad ska du göra sen? Hur ska resten av ditt liv bli? Har du funderat på när du ska skaffa din bankgubbe till man, dina två ungar, din golden retriever och ditt radhus lagom långt ifrån stan?
Jag vill inte bli tillräckligt gammal för att fatta beslut av ren och skär rädsla.

Livet är ack så långt men ändå finns denna tidspress.
Det är inte frågan om om vi ska börja leva enligt mallen, det är en fråga om när.

Visst, jag är i nuläget övertygad om att jag alltid kommer att gå min egen väg och (i viss mån) skita i vad andra säger/gör/tycker men jag vet ju att det är fullkomligt jättelöjligt att tänka så. Det måste ju finnas hur många übermedelsvensson som helst därute som tänkte precis så för 10 år sedan. Ooops, så det blev.
Rädslan, månne?

Den rädslan - rädslan för framtiden - är nog svårt att undgå oavsett hur oberoende man är. Såklart att man kan bryta sig fri men det är nog svårare än man tror. Mycket svårare.

Jag tror jag avvaktar tillsvidare.

Söndag igen.

Varför är här alltid sprängfullt med ilska och irritation och ångest, men ändå så tomt?


Jag vill bara att någon ska komma hit och slåss med mig tills jag inte längre kan stå, och sen vagga mig tills jag somnar.
Är det för mycket begärt?