LILLA MOLNTUSS.

Klockan har passerat ett för länge sen. Det är skola imorgon och jag undrar vadfan jag gör uppe.

Det är konstigt vad positiv jag känner mig, hur lätt jag tränger undan mina klump-i-bröstet-tankar. Det mesta är bra, och jag kan faktiskt se det.

Jag ser faktiskt fram emot skolan. Massor.
Det kommer att bli skitbra. Jag ska klara det här.
Jag ska sluta skjuta upp saker. På riktigt.




Sitter på plattan efter skolan och ritar, väntar på att Stefan ska dyka upp när jag får se någon jag tror att jag känner igen. Ganska övertygad men ändå smått osäker.
Ringer vederbörande.
Och visst fan är det Robbin :)

Ah, vad glad man kan bli. Fan vad jag hade saknat honom.
Tror vi satt på plattan i närmare tre timmar, och bara pratade. Skitmys.
Man känner sig så himla uppskattad när man är med honom, det är helt galet hur en person kan få en att må så bra. Bara sådär, genom att vara bredvid.

Mysmysmysmysmys <3

(och som sagt, jag skriver asdåligt när jag är glad. Ha överseende.)

Haha, komma till skolan vid tio över åtta och upptäcka att man visst hade sovmorgon till elva <3 Ibland är jag så jävla bäst ^^

Såååå. Jag gick hem till pappa och satte mig vid datorn. SUPRISE.



Denna helgen har varit mys.
Ingen ångest över att jag borde plugga. Gjorde mitt sista prov i grundskolan i onsdags, det kändes helt underbart. Betygen sätts idag och jag har faktiskt inte så mycket ångest över det. Än. Men det kommer la snart.
Men just nu så är jag lugnare än vad jag varit på länge, även fast jag är rätt säker på att jag kommer sänka mig i åtminstonde ett par ämnen. Men vafan. Jag orkar inte tänka på det nu.

I fredags lekte jag med Sille och i lördags gick jag ut och fotade med Karl på kvällen.
Mysmys. Min kamera är bäst <3


LALALA KENT SKA TURNERA I HÖST OCH SLÄPPA NY SKIVA OCH DÅ SKA JAG SE DEM.
Alltså tänk. Kent live. Jag skulle kunna varenda låt. Varenda en.


Men majs vad dåligt jag skriver när jag är glad .___.

Solen skiner utav bara helvete ute men jag är ändå så lycklig att det inte är klokt.
I förrgår var tveklöst en av de största stunderna i mitt liv. På riktigt.

Sju år tog det.
Sju år av drömmande.

Som nio-tioåring började jag lyssna på Linkin Park, och alla mina jämnåriga fattade inte vad jag höll på med. Man skulle lyssna på sånt som spelades på radio, som Aqua och Excellence eller vafan de hette. Linkin Park var ett för dem helt okänt band som bara var... konstiga och dåliga. Inte ens trallvänliga.
Linkin Park blev det första bandet vars musik jag verkligen började analysera. Som jag verkligen tog till mig av och inte bara 'men den här låten var ju bra!', typ. Jag började lyssna på texterna ordentligt (eller ja, det jag fattade av dem, men jag översatte faktiskt en del) och det var av Linkin Parks musik som jag för första gången fick den där känslan...

Ni förstår säkert vilken känsla jag menar. Eller jag hoppas det, för det är så svårt att förklara.
Känslan av att musiken verkligen... betyder något. Är en del av dig själv.

Linkin Park var det band som visade mig den känslan.
Och de var också det första bandet som jag drömde om att få se live.

Sju år tog det alltså.
Sju år av 'nähe, de spelade i Tyskland istället' och den tunga vetskapen om att jag antagligen ändå skulle vara för liten för att få se dem, även om de kom till Sverige.

Men så äntligen. I förrgår.
Min barndomsdröm gick i uppfyllelse.

Det var jag, min kusin Pontus, Rasmus (ni hamsterpajare känner honom bättre som R3my) och några av hans helsköna göteborgspolare samt David (g00lan) samt några till som vi stiftat bekantskap med i kön utanför Globen. Stämningen var helt underbar och en halvtimme innan insläpp stod det minst tusen pers i en kö som ringlade sig runt hela Globenområdet. Vi stod cirka 30 meter ifrån ingången, då Pontus tagit ledigt från skolan och börjat köa rättså tidigt. Jag kom efter skolan vid tre-halvfyratiden och slank in i kön där han och David stod.
Rasmus och Göteborgspacket hade kommit senare och stod lite längre bak, men lyckades på nåt jävla vänster pressa sig fram så när de öppnade dörrarna var alla samlade.

Förbanden var av ovanlig hög klass; först Blindside och sedan 30 seconds to mars.
Blindside var bra, synd var bara att ljudteknikerna klantat till det såpass att man knappt hörde vad de sjöng. Men det blev bättre med 30 seconds to mars, som förövrigt var ruskigt bra. Och det var som magi när de släckte ner allt och hela Globen tog fram mobiler och tändare att lysa med. En kille bakom mig lyfte upp mig och jag blickade ut över detta hav av små ljus och kunde inte göra annat än dra efter andan.

Precis innan 30 STM började spela lyckades jag, med hjälp av några skittrevliga killar i dreads, pressa mig fram så att jag stod lutad mot kravallstaketer. Absolut längst fram. Och den platsen höll jag hela spelningen ut, vilket känns i mina revben just nu :D Men jag nästan gillar den smärtan ^^
Lyckaaaaaa.

När Linkin Park kom in så var det bara som om något brast i mig.
Jag fick små vingar och glömde allt annat. Jag liksom... kände mig som de 16 år jag är, samtidigt som jag var den drömmande lilla 10-åringen.
Det var... nostalgi. Jag var barnsligt lycklig.

Till min förtjusning spelade de mest gamla låtar. Majoriteten av de jag velat höra, faktiskt.
Jag minns inte riktigt´om det var under Somewhere I belong eller Crawling, men i alla fall så kom Chester fram till kanten av scenen rakt framför mig då. Precis rakt framför mig. Vi hade ögonkontakt i en evighet.

Det finaste var nog när de gjorde en kind of ballad-version på Pushing me away. Bara Chesters röst och piano.
Alltså åh vad vackert det var. Och Rasmus började gråta :)

När bandet hade gått ut och sen kommit in igen ett par gånger så började de tacka oss i publiken och sånt ni vet. Då var det en låt som jag speciellt mycket påpekat innan att 'den måste jag få höra' som de inte hade spelat.
Faint.

Så de går ut, och jag tänker lite besviket 'fan', men jaja sånt får man leva med.
Men så plötsligt hörs den där långa tonen som inleder introt, alla ni som hört Faint vet vad jag menar.
Jag fattar innan de som står närmast mig att nu kommer de fan in igen. Och nu ska de spela Faint.
Och gah, jag blev helt galen. Hoppade upp och ner och skrek av lycka och blev helt tårögd och visste inte vart jag skulle göra av mig.
Ni tycker säkert att jag är skitfjollig men jag blev bara så jävla glad :)

Det var magi helt enkelt. Kunde inte ha varit bättre.
Jag kommer aldrig att glömma det.




När jag kom hem så var jag helt... jag vet inte.
Jag satte mig bara ner på en stol och grät.

Så lycklig så lycklig så lycklig <3
Tack.

Rubbad dygnsrytm är ju ett bekant begrepp. Men just nu upplever jag detsamma, fast med mat.
Eh. Rubbad ätrytm?

I förrgår åt jag ett par varma mackor vid typ... elva på förmiddagen. Nästa gång jag åt efter det var igårkväll. Och sen dess har jag bara ätit lite nudlar när jag kom hem från skolan, samt lite majs (<3) och en såndär konstig pizzabulle till middag.
Inte speciellt mycket mat på sistonde, alltså. Och gud vad skönt det är.

Jag blir så... glad av att inte vara hungrig eller sötsugen. För det är jag inte, trots att jag inte ätit så mycket.
Jag tänker mycket klarare och mitt självförtroende nästan växer litegrann. Jag känner mig allmänt bra och mår allmänt bra helt enkelt.
Det är skönt :)

En annan grej som är bra är att det nu är fixat och klart att jag och Soph ska till Gbg till LisebergsIRLet :D Ser massa fram emot det, ska bli så himla kul.
Hoppas bara Uttern får möjlighet att komma då. I miss her to death, really.

ARGH vad jag hatar skolan.

Det är vår.
Jag är glad.
Faktiskt.

HAAAAAAH :D

Min kamera är THE THING. Helt sepeunderbar. Värd alla pengarna, och faktumet att jag är pank nu ^^
Jag hade ingen jacka på mig när jag gick till skolan idag. HAAAH, in your face! :D

25 maj ska jag och Pontus se Linkin Park. HAAAAAAAAH, in your face! :D
Dom är faktiskt sjukt jävla bra. Älskade dem som liten, har dock inte lyssnat riktigt ordentligt på dem senaste två åren.
Men nuuu :D Typ barndomsdröm som går i uppfyllelse. Mwih.

Jag läääängtar tills LisebergsIRLet. Jag måste dit. Jag ska dit.
Nanana, Utteeeeer <3 *distanskrama*

Provet idag gick skitbra :DDD
Provet igår gick bättre än skitbra :DDD
HAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH, in your face!!!11!1 (riktat till emofjortisen inom mig som visat sig liiiite för mycket senaste tiden)

Och vet ni, idag är det 13/3 -07.
TÄNK ER. Klockan 13:37 idag den 13/3 -07, kan det bli mer 1337?! xD
Så jefla heftigt, yah :)
Inte ens SpawN är så häftig. HAAAAAAAAH.

Jag saknar Henrik sjukt mycket.
HAAAAAAAaaaaah...

._________.

Bara för att jag är så glad att jag vill skrika nu.
Skrika och glömma hur det kändes förr. Skrika ut den gamla smärtan och låta regnet och värmen komma.

Ah, underbara underbara tidiga morgon :)

Älskar att gå upp jättetidigt helt utan någon egentligt bra anledning. Man kan gå runt och existera i en ännu oförstörd dag.
Sånt är skönt.

Ångrade mig dock lite när jag väl pallrat mig upp ur sängen, jag började frysa nåt så fruktansvärt. Hittade en tröja men inga strumpor. Så jag fryser fortfarande ganska mycket -.-
Jaja. Man kan ju inte få allt. Även fast jag nog väldigt mycket skulle behöva ett par strumpor just nu. Hmm.



Jag har faktiskt varit ganska glad de senaste dagarna :)
Jag gillar mitt halvröda hår.
Min mobil funkar igen (ganska bra, i alla fall)
Mamma låter mig låna hennes kamera igen.
Jag kanske ska på Mando Diao på fredag.
Anna kanske kommer hit snart.
JAG SKA PÅ RED HOT CHILI PEPPERS I DECEMBER!

Anna ringde igår.
Herrejävlar så trött jag var då. Visste inte vad jag höll på med eller vad jag sa. Skrattade som en galning åt en massa saker hon sa som var lite sådär halvroliga ^^ Gah. Jag saknar henne massa.

Hmm, kanske borde göra mig klar för skolan nu. Idrott första timmen. Hoppas att vi får vara inomhus, det är så kallt ute nu. Dessutom borde jag nog ta det lite lugnt idag, känns lite som om jag är på väg att dra på mig en förkylning. Inte bra. Nej.
Jag hatar att bli förkyld för det tar mig alltid så lång tid att bli frisk. Det är sällan jag blir sjuk, men när jag väl blir det så håller det oftast i sig ett bra tag.

Nåja, nu måste jag nog avsluta det här. Skyndar jag mig kanske jag hinner äta frukost innan jag går hemmifrån.

Du skulle vilja glida som jag
Tänk att vara så hal
Tänk att gå så rakt
Tänk att vara så sval

Det har gått ett tag nu sen sist jag skrev något. Jag ursäktar mig genom att säga att jag varit trött de senaste dagarna. Trött, men faktiskt ganska glad. Det har jag ju haft all anledning till.

Det som startade glädjevågen var sms:et från Henrik i onsdags. Sen dess har det bara flytit på, med smärre avbrott lite här och där. Men vafan, det får man räkna med. Och det gör jag också.

På torsdagen åkte till Kalmar för att hälsa på farmor, men främst för att leka med Emmie och Julia <3 Vi hade massa kul, jag skrämde dem riktigt rejält till att börja med ^^ Sedan vandrade vi runt i staden, Emmie och Julia köpte glass och vi gick ner till hamnen och satte oss. Där satt vi länge och pratade om allt möjligt. Jag pratade nog mest >.<
Men är det så konstigt att jag blir översocial av att sitta härute in the middle of nowhere? Nej just det. Jag är ursäktad. I alla fall lite...

Dagen därpå fyllde Julias pappa år, så hon kunde inte ta sig in till Kalmar. Men det kunde Emmie och jag. Så vi gjorde det.
Den dagen gjorde vi inte så mycket. Gick runt, pratade, köpte glass, såg en emobil...
Ja, du läste rätt ^^ En emobil. Eller snarare emo-bil. Ja, så måste det vara. Annars blir det fel.
Det stod i alla fall EMO 591 på registreringsplåten. Så det var en emobil. Den var söt.
Och Emmie var jättesöt när hon hoppade upp och ner bredvid mig och skrek "Aaah, emo, emo, EMO!!!!" och pekade på bilen. Jag gjorde precis samma sak, men jag gjorde det nog inte riktigt lika sött som hon ^^
Nåja, vi fick ett par mobilkamera-bilder på den i alla fall. Sötsötsötbil <3

Idag pratade min pappa med Annas pappa om min resa till Göteborg i slutet av veckan.
Allt är så skönt nu, för allt har ordnat sig. Och det som inte har ordnat sig kommer att ordna sig. Allt kommer att bli bra. Jättebra.
På torsdag morgon kommer jag att sätta mig på ett tåg till Göteborg. Därifrån kommer jag att ta mig till Orust. På lördag kommer jag och Anna anlända till Göteborg och träffa en massa människor.

Alla dem jag saknat och längtat efter kommer jag att få träffa. (Ingen nämnd, ingen glömd <3)

På söndagen åker jag tillbaka till Öland, för att på tisdagen äntligen få åka hem till Täby igen.
Kan inte sätta ord på hur skönt det kommer att bli.



Usch. Det här blev ett sånt där "idag-har-jag-och-imorgon-ska-jag"-inlägg. Gillar inte att skriva såna. Men nu blev det så.
Men allt är så skönt och bra nu, nästan allt är bra. Det är sällan det är så. Så jag får lov att skriva dessa totalt meningslösa rader, även fast det är just så totalt meningslöst.
Men allt är så bra nu <3 Och jag är uppfylld av längtan.