LILLA MOLNTUSS.

Vår spanskalärare hade något viktigt att uträtta idag, och hade inte lyckats få tag på någon vikarie.
"Ja, så då kan ni ju arbeta på egen hand."

Hahaha. Den stackars människan trodde seriöst att folk skulle sitta kvar i skolan och plugga spanska.
Grattis, liksom.
Under andra omständigheter hade jag nog stannat i skolan, men jag är bra på spanska och är klar med det vi ska ha gjort den här veckan. Så jag gjorde som alla andra, och gick hem.
Vi har lunch innan spanskan, så jag har nästan två timmar på mig innan fysiklektionen börjar.

Så...
Jag kom fram till att jag nog skulle må bra av att skriva av mig lite.

 

 

Hösten är sen i år. Men nu börjar den äntligen visa sig.

Jag älskar verkligen hösten.

Det finns inget bättre än att gå under den gråa hösthimlen längs en småblöt cykelväg, och känna lukten av solvarma tallbarr. Se alla träden långsamt släppa taget om sina löv, och överlämna dem till ett liv nere på marken bland överförtjusta småbarn som glatt hoppar runt i dem.
Jag är inget småbarn, ändå hoppar jag i lövhögar. Antar att den där förkärleken för lövhögar som nästan alla barn har aldrig riktigt lämnade mig.

Samma sak gäller nog också såpbubblor.

Jag var totalgalen i såpbubblor när jag var liten. I tid och otid skulle jag hålla på och blåsa de där (enligt mamma: jävla) såpbubblorna.

Det är så skönt med såpbubblor, så skönt att få koncentrera sig på något helt oskyldigt och oviktigt för ett kort ögonblick.
Inne i såpbubblornas värld finner jag min tillflyktsort, där är jag lugn.

Om det finns något "liv efter döden" så skulle kanske jag vilja tillbringa min evighet med att blåsa såpbubblor.

Jag måste göra något allvarligt fel när jag lever mitt liv.

För hur jag än gör, hur mycket jag än försöker göra något bra av det...
Det verkar vara en omöjlighet för mig att vara glad mer än ett par dagar i sträck.

När jag väl kämpat tills jag har händerna på kanten. När jag väl lyckats dra mig upp på fast mark igen.
Då står där alltid någon och knuffar ner mig igen.

Hur många gånger ska jag behöva klättra uppför samma brant?
Hur många gånger ska jag behöva dra mig upp över kanten, för att bara hinna se mig omkring innan jag faller ner igen?
Utan att ha någon som upptäcker det i tid, och hinner ta tag i mig innan jag faller för långt ner?

Bergväggen är hal. Och sulorna på mina klätterskor börjar slitas ut nu.


I wanted you to notice, I wanted you to care.
PLEASE DON'T GO.




Jag har saker att se fram emot, och dem försöker jag tänka på så ofta jag kan.
Och visst händer det kul saker, och visst är jag glad ibland. Ibland längre stunder, ibland kortare stunder.

Ändå känns allt jävligt hopplöst i största allmänhet.

Men på fredag ska jag till Skåne och leka med Elin och en massa fler, det ser jag verkligen fram emot :)
Hoppas det hjälper mig att hålla mig uppe på fast mark lite längre, så att jag kan vila mig från allt jävla klättrande.




Mest av allt önskar jag att det blir december snart.
För jag saknar Henrik så det gör ont nu.

Igårkväll ringde jag Henrik, och vi pratade bland annat om våra föräldrar. Henrik berättade lite om hur det var när hans föräldrar skiljde sig och hur det känns att ha två hem. Jag förklarade att mina föräldrar nog inte älskar varandra längre, mer än kanske "vardags-kärlek", och att de inte alltid kommer sådär jättebra överens. Skrattade lite åt det hela, till och med.

Idag fick jag reda på att mina föräldrar ska skilja sig.
Snacka om ironi.

Det hela känns bara så overkligt. När vi satt i vardagsrummet, min mamma, min pappa, min lillebror och jag, och pappa framförde beskedet att han och mamma hade kommit fram till att inte bo tillsammans längre...
Det var så overkligt. Jag var till och med tvungen att fråga ifall det var ett skämt.
Men det var det inte.

Min lillebror tog till tårarna direkt, öppen och känslig som han är. Jag satt tyst och sammanbiten, som alltid när jag får höra något av så stort som det här. Jag hade inget behov av att säga någonting, så jag lät bli. Det skrämde nog mina föräldrar en hel del. De är inte vana vid mitt sätt att hålla mina känslor för mig själv.

Det jag inte fattar är hur jag har kunnat tänka så naivt, hur jag kunde vara så barnsligt säker på min sak. Jag har alltid tänkt "det händer inte mig" även fast jag varit väl medveten om att mina föräldrar inte kommit speciellt bra överens med varandra. När jag och min bror var små sa de ju alltid att de skulle hålla ihop även fast de kanske inte var vad de ville mest av allt, bara för att det skulle vara elakt mot oss barn ifall de separerade. På så sätt har jag byggt upp nån slags tro om att vi fyra alltid kommer att bo under samma tak.

Jag gick ut. Bara gick, gick, gick. Ringde Anna. Började gråta, vet inte om det var av sorg, ilska eller kanske bara ren förvirring. Visste inte vad jag kände, så jag hade inget annat än gråten att ta till.
Jag pratade skitmycket. Och hon var så underbart snäll och lyssnade på mig. Förstår inte hur hon stod ut med att höra allt det jag sa, själv minns jag bara hälften av det såhär efteråt.

Anna var tvungen att lägga på. Jag ville ringa Henrik, men ville däremot inte plåga honom med eventuell gråt. Anna uppmanade mig att ringa iallafall. Jag hade trots allt lugnat ner mig ganska bra nu när den värsta chocken släppt.

Så jag ringde Henrik. Han var också underbart jättejättesnäll och pratade ett bra tag med mig. Det gjorde mig lugnare och faktiskt ganska glad. Den människan är verkligen guld <3

Just nu är allt bara så vrickat. Ena stunden känns situationen helt okej, för att nästa stund kännas helt overklig igen och jag blir helt ställd för att den bara överväldigar mig.

Eftersom det här alltid känts så långt borta så vet jag inte riktigt hur jag ska ställa mig till det.
Tanken med det här blogginlägget var väl att skriva ner allt jag hade inom mig för att sedan läsa igenom det och därefter kunna sätta känslor på min situation. Men jag lyckas inte.

Nu finns i alla fall ingen återvändo. När beskedet väl landat så finns inget att göra än att fortsätta. Nu går det inte att säga "vi ångrade oss, vi ska fortsätta leva tillsammans", för det skulle vara det värsta man kan göra. Livet skulle aldrig bli detsamma, alllt skulle bli stelt och spänt.
Det kommer aldrig bli detsamma ändå, i och för sig. Det spelar ingen roll hur man än gör.
 
Mitt liv har tvärt ändrat riktning. Och jag får helt enkelt bara försöka luta med i svängen, försöka göra det bästa utav allt det här.
Men det tar tid att svälja. Speciellt när man inte har något val, när man blir tvångsmatad.
Kanske är det därför det känns så overkligt. För att jag får allt nerkört i halsen, för att jag inte får tid att tugga ordentligt innan jag sväljer.
Mina föräldrar fattar inte att jag måste få tid att smälta allt det här, de vill bara att jag ska spotta ur mig känslor och ord i deras närvaro nu. Nu. NU! Visa att du är mänsklig, unge!

Men jag kan inte.
För jag är mänsklig. Jag har mina egna behov, precis som alla andra människor.
Och det är inte att anförtro mina föräldrar minsta lilla tanke som rör sig i mitt huvud.

Har inte bloggat på väldigt länge nu.

När jag väl börjar på något så blir jag avbruten och är tvungen att sluta mitt i. Lämnar texten ofullständig.
Jag hatar att börja skriva på nytt på ofullständiga texter som handlar om känslor och sinnesintryck från en viss dag. En dag som redan är över. Ett bäst-föredatum som gått ut.
Det blir liksom... fel.



Det känns som om jag är fångad mitt i något stort, grått landskap som är halvt verkligt, halvt overkligt. Nästan som om jag vore fångad i mig själv. För tillfället trivs jag väldigt bra med det. Det är då jag verkligen kan drömma mig bort. För i den här halvt overkliga men ändå så verkliga världen blir allt och inget en dröm.
Sånt är smärtsamt men samtidigt så underbart att det inte kan beskrivas.

Undrar om någon annan också upplevt precis det där.
Man får samma känsla när man tar en promenad genom stan mitt i natten, och när man släcker alla ljus hemma samtidigt som man vrider upp musiken på högsta volym.

Det är känslan av att drunka i sig själv. Man är något av det verkliga i den halvt overkliga världen. Man är något av det som inte är grått.

Jag är som en liten samling färg i en grå värld. Inga äckligt glada och skrikiga färger, nej. Bara som en  behaglig kontrast till den annars så gråa och dimmiga omgivningen.

En kontrast.

Jag gillar att ha känslan av att vara en kontrast, även fast jag vet att det antagligen bara är något jag inbillar mig.
Men sålänge den tanken får mig att må bra tänker jag inte göra något försök att utplåna den.



Var på Håkan på Gröna Lund i fredags med Elina, Paula, Anton och några till. Han var verkligen überbra, bättre än när jag såg honom förra gången. Vilket iofs var för 4 år sen, men jaja. Det var en upplevelse att minnas och glädjas över länge  <3