LILLA MOLNTUSS.

Som många kanske vet så har jag inte mått sådär strålande sista tiden.
Stannat hemma från skolan mycket för att jag inte mått bra. Psykiskt, that is. (emofjortisvarning på mig, jag vet)
Det har berott på många olika saker, tänker inte dra dem här. De flesta av dem som känner mig vet nog ungefär vad som hänt mig, och jag är tacksam för att de har gjort mycket som hjälpt mig. Vissa av anledningarna vet bara jag om, och det är så jag planerar att hålla det.
I alla fall, det har gått allmänt utför helt enkelt. Jag gör dåligt ifrån mig i skolan och nederlag på den fronten är inget jag direkt är van vid. Det har lett till ytterligare törnar på mitt från början ganska så klena självförtroende, och det hela har urartat i en ond cirkel.

Men det är slut med det nu.
Jag har bestämt mig för att sluta whinea nu.

Mitt liv är nog inte det lättaste att leva just nu, och det är nog faktiskt något av ett faktum.
Men jag vet att det inte är en ursäkt för att misslyckas i skolan eller vara en allmän svikare.
 
 
 
Jag ångrar många av besluten jag gjort som följd av vad som hänt. En del ångrar jag inte.
Jag ber inte om varken överseende eller sympati, jag vill bara bli trodd när jag säger att det är slut med velande och mesighet från min sida.

Det är dags att jag skärper mig nu.

<3
 
 

Just nu är jag så förvirrad att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Och nej, det är faktiskt inte på grund av gymnasievalet den här gången. Åh, jag önskar att det vore så väl.
 
 
 
Även fast jag sålänge jag kan minna  varit en riktig pessimist har jag en förmåga att tolka situationer av en viss speciell sort på ett sätt som kanske inte alla gånger är sanningsenligt. Jag blir för godtrogen (svårt att tänka sig, jag vet) och tror alltid att allt är så mycket bättre än det nog egentligen är. Målar upp en egen lycka kring ett par ord som jag tolkade lite längre än det var menat.
Det här kan ofta få mig glad när inget annat finns att vara glad för, men det leder alltid till problem förr eller senare.
Och det är mitt fel, inte den som orden kommer ifrån. Det vet jag, det vet jag så väl.
 
Ord är trots allt bara ord men de kan betyda så mycket.
Förändra så mycket.
 
Det kan hända att jag inte alls har fått allt om bakfoten. Det kan hända att mina förhoppningar faktiskt stämmer.
Förhoppningar och regnbågar. Och molnen som skymmer sikten.

Åh, what to do what to do...
Det här är en situation som tränger in mig i ett hörn hur jag än gör.
Jag kanske tog allt fel från början. Då är allt fel.
Jag kanske tog allt rätt från början, men förstör det nu i tron om att jag hade fel. Då blir allt fel.
 
 
Det finns så många vinklar att se på situationen ur. Och det gör mig galen.
Argh. Jag orkar inte med sånt här.
 

Tillbaks på noll.
Nere igen, tillbaks på goddamn fucking noll. Så, hur känns det nudå, Lina?
Åh, ibland är du bara så jävla bra. Bra på att vara helt jävla sämst.

Springa in i sten. Snubbla på sina egna skosnören.
Låt mig vara dum. Låt mig vara dum. Låt mig vara dum.
Torka bort havet av tårar från diskbänken. Skrika ut frustrationen med ny styrka.
Jag kan stå ut med andras åsikter till en väldigt hög grad. Sålänge jag själv är säker på vad jag vill och tycker. Men just nu, när jag inte vet alls var jag står, så är jag sårbar till den milda grad och det märks verkligen.
ÅH VAD JAG HATAR DET.

Rätt in i sten. Huvudet före.
Låt mig vara dum. Låt mig vara dum. Låt mig vara dum.
När ska man använda hjärna respektive hjärta? Hur ska man kunna veta när man inte vet vart man ska sen?

Jag vet inte vart jag ska, jag vet inte vart jag är och jag vet inte vad jag håller på med.

Det var så kul att vakna upp ur det man trodde var verkigheten. Verkligen.
Och nu, när jag vant mig vid att allt var dröm, så måste jag vakna igen.
Ångestångestångest. Gråta tills man spyr i diskhon. Godmorgon, vilket trevligt uppvaknande.

Jag orkar inte. Jag orkar faktiskt inte.
Är det såhär för alla andra också? Jag kan inte låta bli att undra, jag är så jävla nyfiken faktiskt.
Eller blev de räddade av dumheten? Av den frivilliga ovissheten?
Låt mig vara dum. Låt mig vara dum. Låt mig vara dum.
 
Jag kan lika gärna skita i allt, känns det som. Jag kan lika gärna lägga mig ner och dö. Då skulle jag i alla fall slippa den här ångesten som ständigt hänger som en molnbank över mitt huvud. Vägrar skingras, vägrar upplösas.

Jag försöker och försöker och försöker.
Men det är pannbenet som spräcks och inte stenen.

 
 
 
 
Låt mig vara dum. Låt mig vara riktigt jävla dum.

Jag kommer närmare och närmare gymnasievalet. Behöver nog inte säga att paniken växer allt mer.
Fast det känns rätt bra just nu, faktsikt. Eller ja, stundvis.

Ena stunden har jag fullkomlig panikångest för allt det med gymnasiet och vad jag ska välja och vad jag vil välja och vad som händer om jag väljer fel eller det blir fel på något annat sätt. Tänk om det inte alls är som jag förväntade mig? Tänk om allt bara blir skit? Vadfan ska det bli av mig?

Och ibland.
Ibland känner jag mig bara så himla lugn för att jag vet att det kommer att gå bra vad jag än väljer.

Allt jag vill ha är någon som lägger en hand på min axel, tittar mig i ögonen och säger "Du är så duktig och ambitiös, jag är övertygad om att det kommer att gå bra vad du än bestämmer dig för att välja. Jobbiga stunder kommer såklart, men de tar du dig igenom. Du är stark, du klarar det här. Det är inga problem, jag lovar."
 
 
 
Varför måste det vara så svårt?