LILLA MOLNTUSS.

Ute regnar det lite smått, och luften luktar kallt.

Jag köper en stor, virkad mössa på Åhléns och stickade tröjor på second hand. För att slippa frysa. För att värma något långt långt inne i mig som inte går att värma med något så materiellt som kläder.

Klockan har passerat ett för länge sen. Det är skola imorgon och jag undrar vadfan jag gör uppe.

Min nya klass är urmys. Vissa tycker man ju mer respektive mindre om såklart, men jag är jätteglad över klassen som helhet.
Och jag är så obeskrivligt tacksam över att Cissi bytt till min skola nu. Det känns så bra. Så rätt, så självklart egentligen. Jag har insett hur fruktansvärt lika vi är.

Precis när löven ger upp sin kamp om att hålla fast vid sina träd.

Likaså slutar jag att krampaktigt hålla mig fast vid det tillfälliga, sprudlande glada som jag låtit mig uppslukas av under sommarens festivaler m.m. Släpper taget, liksom löven, och glider ner i mitt vanliga tysta, mjuka höstdepressionsmelankoli.
Jag kliver tillbaka in i min roll som iakttagare.

Jag undrar var jag hör hemma. Alltså rent rollmässigt.
Passar jag bäst i rollen som den råspontana, helgalna, skuttiga och faktiskt rätt så öppna personen jag är när jag omges av festivalupprymdhet och glada människor, eller är allt det bara tillfälligheter? Eller är jag istället egentligen flickan som ständigt ser ut att vara sluten och uppslukad av sig själv, hon med den längtande blicken som oftast håller sig på håll med axlarna uppdragna för att undkomma kylan?
Vad är egentligen definitionen av mig?
Mitt sanna jag. Är jag som jag uppfattas vid speciella och stämningsfulla/upprymda tillfällen, eller så som de flesta som umgås med mig ofta, regelbundet och året om antagligen skulle beskriva mig?

Något måste ju väga tyngre.

Eller är jag odefinerbar? Ständigt ombytlig?




Jag orkar inte med Täby inomhus just nu.
Täby utomhus är å andra sidan det som räddar mig.

Jag hatar mina föräldrar för att de jämt tjatar sig fördärvade om att jag ska dela mina tankar och funderingar med dem, men de få tillfällen då jag faktiskt gör det så förstör de bara allting genom att antingen dra någon jävla störd alternativt onödigt dum slutsats, påpeka att jag ältar saken i fråga eller på annat sätt göra saker till större helveten än vad de var från början.
Det mest komiska är ju ändå att de sedan inte fattar varför jag 'envisas med att stänga in dig och hålla dina känslor och problem för dig själv istället för att dela med dig av dem som resten av den mänskliga befolkningen normalt gör'.

Argh.



Men att Robbin kanske ska bo hos mig ett tag gör mig skitglad, även fast det bara är ett kanske :) Ska prata med mamma om det imorgon, om hon är på någorlunda humör då.
Kekz0r.

Jag har viljat kunna vara arg. Jag har inte kunnat.

Om man sen lägger till alla minnena av känslor man delat och saker man upplevt tillsammans, då blir ju det hela ovärderligt. Det blir något man skulle kunna blicka tillbaka på om tjugo år och le. Antagligen le tillsammans.

Men nej.

(Jag vet hur jag har påverkats av hur folk har skrivit 'anklagande' blogginlägg, även om jag egentligen vetat att jag inte borde ta åt mig av det, så innan jag fortsätter tänkte jag bara be er som det här inte rör att inte bry er. Det är främst tre personer som det här handlar om, kanske någon mer, men ta det lugnt. Jag är inte arg/ledsen/besviken på någon utan att ha gott om anledningar till det, jag lovar.)



Man har en klar bild av att vara uppskattad. Man har en klar bild av att man har något som gör att andra tycker att man är värd att spendera tid på.
Nu slås bilden i tusen bitar, precis när jag som mest behövde er. Hur kunde ni?
Och så ursäkter ursäkter ursäkter och lögner. Alla dessa lögner.

Jag vet inte om det är för att jag gjort något jävligt fel, isåfall vet jag fan inte vad. Eller så var jag kanske inte sådär bra när allt kom omkring.
Så hejhej, nu kan du dra. Vi vill inte ha dig med längre.

Du är med, du är inte.

Och såklart vänder vi på det, allt är ditt fel om du inte visste det.
Lämnar dig här utan vidare förklaringar, lämnar dig till att bara så och gapa av förvåning, gråta eller göra vadfan du vill.
Blir du arg eller säger emot så kan du räkna med att få ilska som respons.

Det som är mest roande (eller mest tragiskt, beror på hur man ser det) är att det var jag som försökte upprätthålla saker, jag som försökte visa att jag brydde mig eller försökte rädda saker och ting. Och det var jag som blev sviken.

Sviken.
Nerljugen.
Ignorerad.
Tvivlad på.
Avvisad.
Nekad.


Jag vet att jag gjort allt jag kunnat för att finnas där. Visat att jag brytt mig, tagit intiativ.
Försökt få er att förstå.

Och dessutom i tider som dessa.
Det var ju det där som ni alltid sa, självklarheten att ni alltid skulle finnas där. Men när jag väl behöver er som mest, när jag verkligen verkligen behöver er...
Kan ni fatta hur det kändes? Kan ni?!

Jag satte alltid, alltid, era problem framför mina egna, även då jag kanske inte borde ha gjort det.
Jag grät över era problem och ignorerade mina egna.
Och när jag mår dåligt och bokstavligen inte har någonstans att ta vägen så kan ni inte ens lyssna? Inte ens hålla era löften?



Visst, kom med försvar som 'Men det var ju du...' eller 'Det var ju du som inte...' men jag har insett nu att ingen av era invändningar är värda något.

Det var jag som försökte.
Det var ni som nekade.
Nu kan jag faktiskt säga det utan problem: SKIT I DET DÅ. Bara glöm det.

Vill ni ha mig kvar så är det er tur att försöka.
Om jag någonsin varit värd något alls i era ögon så är det minsta ni kan göra att låta mig veta det.

Jag vet att inget av det här är mitt fel, om så var fallet skulle jag vara ångerfull och inte förbannad och ledsen.







Ändå kan jag inte låta bli att undra.

Var det verkligen allt jag var värd? Var det allt jag var för er?!

Länge sedan jag kände ett så stort behov av att ha någon att älska, och ha någon som älskar mig.
Tror inte att jag någonsin varit så orädd för det hela heller.

Det är soligt ute så jag ska dra ner persiennen och slänga på en kopp te. Antagligen titta på anime hela dagen, vi får se. Jag har lätt för att slappna av idag, det känns bra.

Anna Ternheim var underbar. Hennes röst är världens bästa och jag stod längst fram och fan vad snygg människan är.
Hon spelade Shoreline. Tänk att hon spelade Shoreline.


Mamma är dum i huvudet. Hon vill verkligen ha krig.
Jag orkar inte.
Hejhej tomhet.

En söt lista får agera tröstande utfyllnad.



18 or lower means you're not stupid.

[ ] Gum has fallen out of your mouth when you were talking.
[ ] Gum has fallen out of your mouth when you were NOT talking.
[X] You have ran into a glass/screen door. [jag tror det i alla fall, men då var jag väldigt liten]
[ ] You have jumped out of a moving vehicle.
[X] You have thought of something funny and laughed, then people gave you weird looks.

So far: 2

[ ] You have ran into a tree.
[X] It IS possible to lick your elbow [JAG HAR FAKTISKT SETT FOLK GÖRA DET!!1!11]
[ ] I thought about doin it lol
[ ] You just tried to lick your elbow.
[ ] You never knew that the Alphabet and Twinkle Twinkle Little Star have the same rhythm.
[ ] You just tried to sing them.

So far: 3

[X] You have tripped on your shoelace and fallen.
[X] You have choked on your own spit.
[ ] You have seen the Matrix and still don't get it.
[X] Your hair is/has been blonde. [hrr hrr, bara delvis faktiskt... ^^]
[ ] People have called you slow

So far: 6

[ ] You have accidentally caught something on fire
[X] You tried to drink out of a straw, but it went into your nose/eyes.
[ ] You have caught yourself drooling.
[ ] You've fallen asleep in class
[ ] If someone says "fart" you laugh

So far: 7

[ ] Sometimes you just stop thinking.
[X] You are telling a story and forget what you were talking about
[ ] People are often shake their heads and walk away from you [nja, de ser mer skrämda ut...]
[ ] You are often told to use your "inside voice".
[ ] You use your fingers to do simple math.

So far: 8

[ ] You have eaten a bug on purpose
[ ] You are taking this test when you should be doing something important
[X] You have put your clothes on backwards or inside out, and didn't realize it
[X] You've looked all over for something and realized it was in your hand or pocket

So far: 10

[X] You sometimes post bulletins because you are scared that what they say will happen to you if you don't even when you know it won't happen to you
[ ] You break a lot of things.

So far: 11

[ ] Your friends know not to use big words around you
[X] You sometimes tilt your head when you're confused
[X] You have fallen out of your chair

So far: 13

[X] When you're laying in bed, you try to find pictures in the texture of the ceiling
[X] The word "umm" is used many times a day.

I've done 15 out of 37 stupid things.

YAY!