Don't you think.
du tror väl aldrig att du känt nånting som inte alla känt,
du tror väl aldrig att du vet nånting som inte alla vet,
och du tror väl aldrig att du kan?
Ett tyst telefonsamtal.
Jag vet inte vad jag ska skriva mer än att jag mår jättedåligt.
Kanske är det vid såna här tillfällen jag behöver skriva. Då allt är skit, då jag behöver någon att berätta för och en axel att gråta ut på, men då det inte finns någon.
Här finns ingen som ser.
Ingen som orkar. Ingen som vill.
Men just nu...
Jag har inget att skriva. Eller jo, det har jag. Men...
Jag fullkomligt hatar att tycka synd om mig själv, men just nu erkänner jag att jag inte kan låta bli.
Dock är det framför allt somliga andra jag tycker synd om at the moment. Och det är främst det som får mig att må så fruktansvärt. Jag är långt, långt ifrån alla.
Det blev jag verkligen medveten om idag när jag ringde Paula.
Ska inte gå in på varför hon mådde som hon gjorde, det är faktiskt ganska irrelevant här.
Vi sa vädigt lite faktiskt, om man tänker på hur länge vi hade varandra på linjen. Men jag hörde verkligen på hennes röst hur ledsen hon var, hur mycket hon led.
Och jag lovar, jag led minst lika mycket.
Åh, så fruktansvärt hjälplös och liten jag kände mig då!
Paula hade ingen som kunde krama henne, ingen som kunde sitta där brevid henne och trösta.
Och jag befann mig 60 mil ifrån henne.
Visst, jag har ingen som kan krama eller trösta mig här heller, men det känns faktiskt inte lika viktigt. Jag skulle må tusen gånger bättre ifall jag visste att Paula och alla de andra ledsna vännerna jag har mådde bra.
Jag?
Jag vill bara hem...
Piltre.
Piltre på Thåström, som bjöd på en underbar konsert. <3 <3 <3 <3 <3
Piltre på Kalmartidningen Barometern, som intervjuade Emmie, Jim, Anna och mig. Dessutom satte de en bild på oss på förstasidan. <3 (det gör ju absolut ingenting att jag såg ut som en nerdrogad femåring på just den bilden >.<)
Piltre på Kalmar <3
Samt på Henrik, eftersom han fortfarande vill veta av mig efter att jag berättat den patetiska berättelsen om det jag hörde på radio för ett tag sedan. <3
En pappersbit av lycka.
Egentligen är jag inte jätte-inne i Thåström, måste jag ju erkänna. Har framför allt lyssnat på Ebba Grön. Men det betyder inte att jag inte gillar honom, absolut inte. Han är jättebra. Jag har hört de flesta av hans låtar, men jag kan sjunga med i långt ifrån alla. Vissa kan jag inte ens namnge.
Så är det. Jag nekar det inte.
Men jag kände bara att jag verkligen, verkligen behövde göra något sånt här. Gå på en riktigt bra konsert med nya och inte så nya vänner, i en underbart vacker stad, en sommar då jag vill vara allt annat än ensam och stilla.
Lämnar allting kvar
inget tar jag med mig
Lämnar allt jag har
för en timme vackert väder
Släpp mig jag vill ut
det känns som om jag har feber
Släpp mig, släpp mig nu
du har sönder mina kläder
Du skulle vilja glida som jag
Tänk att få vara så hal
Tänk att få gå så rakt
Tänk att få vara så sval
Tankar fryser fast
Jag springer allt jag orkar
Du kan ligga kvar
tills tårarna har torkat
Jag lämnar allting kvar
för att komma lite längre
Jag lämnar allt jag har
för en minut av värme
Jag har en stark känsla av att morgondagen kommer bli en av sommarens bästa dagar <3
Nyss.
Självklart ska mamma alltid göra sitt bästa för att förstöra det. Hon letar efter anledningar till att skälla ut mig, göra mig arg eller ledsen, förstöra för mig eller bara få mig att må allmänt dåligt.
Ett bra exempel är den efterlängtade Thåström-konserten i Kalmar.
Det är så löjligt, för det finns ingen anledning till att inte låta mig gå. Men såklart ska hon hitta på några. Jaja, hon har inte bestämt sig helt än. Jag får ta och prata med pappa, så kanske det ordnar sig.
Fast jag går nog även ifall jag inte skulle få.
*suck* .____.
Jag behöver en kram.
Me and my pathetic mind.
Jag lyssnade på P3. Nyheter.
"... En 17-årig pojke blev påkörd av ett tåg i Varberg idag. Pojken vårdas just nu på sjukhus med livshotande skador..."
Omg, tänkte jag. Henrik.
På något sätt fuckade jag upp hela grejen i min knas-hjärna och fick det till att det måste vara Henrik. Tanken slog mig aldrig att det kanske finns fler 17-åriga pojkar i Varberg.
Jag måste vara den mest patetiska människan på jorden.
Och självklart var jag tvungen att skicka ett totalt onödigt sms om saken till Anna. Hon kommer säkert sprida det vidare till Henrik, om hon inte redan gjort det. Gah, jag får vara glad ifall någon av dem vill så mycket som veta av mig efter det här >.<
Hit me, I'm stupid!
Henrik, om du läser det här, snälla ha överseende med en sådan som mig. Jag visste inte bättre. Jag ÄR patetisk. Jag kan inte hjälpa det.
Vi skulle hyra film idag, min mamma, min bror och jag. Men som vanligt kom vi inte överens. Det slutade med att min mamma och min bror enades om en film, medans jag fick hyra en jag ville se.
Det blev Tim Burton's Corpse Bride.
Jag lovar er, den filmen har allt. Kärlek, humor, eftertanke, månljus, söta varelser, skelett - you name it. Tim Burton har lyckats igen. Den var underbar. Helt jävla underbar. Like, den bästa film jag någonsin sett. Den förtjänar mer än bara piltre, men det är tyvärr allt jag kan erbjuda för tillfället <3
Se den. Se den, se den, se den, se den, se den.
SE DEN!
Åh, jag vill vara en Tim Burton-figur. Lång, smal och oändligt vacker.
But I'm still tiny, ugly and totally out of mind. Always.
11-åringarnas gängregering.
Så lika, men ändå fruktansvärt olika.
Där den ena var, där var den andra i 99 fall utav 100. Vi lekte tillsammans, vi hade hemligheter tillsammans, vi grät, vi skrattade, vi sjöng, vi grubblade, vi delade allt. Ett tag tror jag till och med att vi hade likadana skor ^^
Jag var halvpedant och äventyrslysten. Jessica däremot, hon var lite mer försiktig och ganska slarvig. Jag tog alltid vi-är-bästa-kompisar-grejen på största allvar, vilket hon kanske inte alltid gjorde. Visst bråkade vi med varandra, det gjorde vi såklart. Bråken var få, men i regel stora. Och de slutade alltid i försoning.
Även fast vi var så små, dumma och ovetandes, så älskade vi varandra. Och vi var helt övertygade om att vi skulle vara bästaste kompisar för evigt. Varje gång jag kastade ett mynt i en lyckobrunn eller en källa var det precis vad jag önskade mig.
Jag önskar att jag och Jessica alltid kommer vara bästisar.
Men självklart blev det inte så.
Under mellanstadiet började vi långsamt glida ifrån varandra. Jessica började umgås mer och mer med tjejerna i det tuffa gänget, medans jag höll mig kvar på min kant. Det som förut hade varit vår kant.
Hur mycket jag än ville behålla det vi hade, allt det vi delade, kunde jag inte förmå mig att blanda mig med alla de där korkade bimbosarna. Men på något sätt accepterade jag att hon gjorde det. Vadå, hon var snygg och det var inte jag. Självklart platsade hon där, bland de mest populära, de mest eftertraktade, men det gjorde inte jag. Jag hade inte det som krävdes. Dessutom tänkte jag för mycket och brydde mig om skolan, till skillnad från resten. Självklart var det jag som skulle ta emot dagliga pikar om hur jag klädde mig och hur udda jag var, inte hon.
På min och hennes egna lilla kant hade bara vi platsat. Där hade det bara varit vi som dög. Men på den populära kanten dög bara hon.
När jag drygt fyra år senare tänker tillbaka på gruppbildningen som rådde i klass 5c inser jag hur absurt och sjukt det egentligen var. Det är läskigt att barn kan bete sig så mot varandra. Reglerna som man måste följa för att bli accepterad? jag fattar det inte.
Du är med, du är inte.
Jag fattar inte hur något sådant kan uppstå. Hur kan 11-åriga barn ställa sådana krav på varandra? Det är helt obegripligt för mig. Och det var det redan då, för fyra år sedan. Därför efterlevde jag aldrig reglerna. Därför blev jag dömd till att inte bli behandlad som en värdig. Jag var ingen, för jag valde att sticka ut. Jag var ingen, för jag vägrade anpassa mig. Jag var ingen, för jag vägrade vara som alla andra. Jag var ingen, för jag krävde respekt fastän jag inte efterlevde tuffa gängets regler.
Men jag tänkte minsann inte finna mig i att pojkarna såg efter vilken färg jag hade på mina trosor.
Istället för att se fånig ut och fnittra, precis som alla andra, slog jag till pojken i fråga. Sedan var det ingen som längre var intresserad av att se vad det var för färg på mina trosor.
Anledningen till att jag skriver allt det här är ett samtal jag och pappa hade för ett par dagar sedan. Av någon anledning började vi prata om skoltiden innan högstadiet, och Jessica kom upp. Vi pratade om vad vi hade hittat på tillsammans, och jag log vid tanken på alla minnen. Vi hade verkligen varit tajta.
"Ja-a ja" sa pappa. "Fast du var nog mer beroende av henne än vad hon var av dig."
Då slutade jag le.
För av någon anledning finns alla de där åren kvar i mig. Alla åren som vi lekte tillsammans, som vi hade hemligheter tillsammans. De åren då vi delade allt. De betyder fortfarande någonting. När pappa sa det där började jag undra om den tanken var överdriven.
Om någon frågar mig hur jag står ut med alla pikar och sneda blickar om min stil, svarar jag alltid att diskusar går bättre i motvind.
Jag måste få känna att jag har lite motstånd. Jag måste få kämpa för den jag är, även om det inte alltid är en lätt sak.
Diskusar går bättre i motvind. Och jag vägrar fortfarande finna mig i att pojkar ser efter vilken färg jag har på mina trosor.
Cheer up, emokid!
På förmiddagen höll jag mig inomhus, det var bara för varmt ute. Det var iofs äckligt varmt inomhus också, men jag orkade inte bry mig. Jag var för varm -.-'
Fördrev tiden genom att lyssna många gånger Venice Queen (RHCP) + en hel del Nirvana och knarka bigaråer. Sen kom mamma och klagade på min musik. Damn her.
Runt klockan tolv gav jag mig i alla fall iväg till gymmet. Då hade det som tur var mulnat till lite. Äntligen kunde man andas ordentligt.
Efter dryga timmen lämnade jag gymmet, uppfylld av den härliga känslan av fysisk utmattning, och begav mig till stranden. Sprang in på strandcaféet, köpte en fralla med ost och gurka.
Okej, jag köpte ett vaniljhjärta också. Men jag kan inte hjälpa att jag älskar vaniljhjärtan >.<
Pratade lite med killen som sommarjobbar där. Han kan inte vara mycket äldre än mig, högst 17. Han påpekade att jag såg trött ut och jag svarade att det nog inte var så konstigt eftersom jag varit och tränat.
"Oj shit, det skulle jag aldrig orka. Varför vara vältränad när man kan vara otränad?" sa han och det skrattade jag åt en bra stund.
Lade mig i gräset precis vid vattnet när jag ätit klart. Orkade dock inte ligga där länge, värmen hade återvänt och fullkomligt tömde mig på krafter. Jag bestämde mig för att ta ett dopp.
Simmade ut till flytbryggan, till min stora förtjusning var den tom. Satt där ensam en bra stund och bara... var. Fanns. Iakttog.
Efter ett tag kom dock två pojkar i 13-årsåldern och dök från flytbryggan ett par gånger.
Pojke 1 till pojke 2: "Hahaha, du dyker som en tjej!" och en min som liknade xD
Jag: "Jasså, dyker han så bra?"
Pojke 1: "Vasarufönåt?" *se allmänt förvirrad ut*
Jag: *upprepa*
Pojke 1 och 2: *simma iväg*
Hahahahaha. De var dåliga. Till och med sämre än mig.
På kvällen var jag jätte-emo. Men då så kom det sig att jag började prata med Alamo. Ojoj säger jag bara, han vet hur man muntrar upp folk :) Gå in på wikipedia och sök på Täby eller Öland, så förstår ni ^^
Gah, fyfan vad jag skrattade. Den människan har superkrafter :D Och han har en tendens att göra mig glad.
Men jag saknar fortfarande en massa folk, och längtar efter minst lika många.
Jag är kroniskt emo .___.
Kärlek i ett nötskal.
Vad är kärlek värd när den inte är besvarad?
Man säger att all kärlek är vacker, men gäller det också obesvarad, olycklig kärlek som river och klöser och sårar? För mig låter det orimligt. Totalt jälva sinnessjukt, rent ut sagt.
Kärleken gör mig rädd. Jag är rädd för att bli sårad, rädd för att låta någon komma åt mitt inre. Jag är rädd för att bli beroende av någon, bygga upp hela min värld runt någon för att sedan finna mig själv ensam, förstörd och fallandes när denna värld rasar samman. För när denna någon försvinner ur världen jag byggt upp, försvinner också världen. Då står jag där utan någonting. Tom, misslyckad. Eller ja, mer misslyckad än vanligt.
Ändå blir jag kär. Ändå lovar jag mig själv gång på gång att det aldrig mer ska hända igen. Ändå sviker jag mig själv, för det händer igen. Likt förbannad händer det igen, och jag glömmer genast alla löften gjorda till den Lina som grät och som frös och som inte ville leva. Den Lina som hatade kärleken över allt annat, som förstod att den förorsakade mer olycka än glädje.
Efteråt, när förnuftet återvänder, frågar jag alltid mig själv vart den Linan springer och gömmer sig så fort förälskelsen kommer, varför hon inte kan stanna och bespara mig ännu en rispa på mitt hjärta.
Kanske är hon också rädd.
Den obesvarade kärleken är inte vacker. Den är en vedervärdig tjuv som bestjäl människor på tårar. Den är en förbannelse för de som inte är värda riktig kärlek, those who love never wanted.
But they took it anyway.
Ändå är kärleken något så stort att jag inte helt vill utesluta det ur mitt liv. För det skulle nog inte ens jag klara av.
Men jag är rädd. Likt förbannat är jag rädd.
Kalmar, Thåström-planscher och saknad.
Två av de bästa dagarna, hittils, på hela sommaren har just förflutit.
Jag och Pontus (kusin) hälsade på farmor i Kalmar de två dagarna. Kalmar är en så liten stad, oerhört speciell och charmig på sitt egna lilla vis. Och jag har inte låta bli att älska den. Speciellt när man går hem genom staden klockan tio på kvällen, precis när solen är på väg ner, med en bunt Thåström-planscher i famnen.
Har ingen aning om hur vi kom på det där med planscherna, det började väl med att jag sa att de var fina, mest för mig själv. Pontus sa "men ta en då, vi är ju för fan i Kalmar och inte i Stockholm nu!"
Och det gjorde jag. Jag tog ner första bästa, den satt på en anslagstavla en liten bit från torget. Den gick sönder rätt rejält i kanterna, eftersom någon pappskalle fått för sig att häfta upp den med minst fem häftklamrar i varje hörn. Men en Thåström-plansch var det.
"Äh, vafan" sa Pontus lagom när jag fått ner den. "Ta en lite snyggare. Därborta sitter en till."
Vi plockade ner den. Och nästa vi fick syn på. Och nästa. Och nästa.
Tillslut stod vi med sju Thåström-planscher i händerna. Lyckligt fnissande bestämde vi oss för att kvällen nog inte kunde bli så mycket bättre, så vi började gå hemåt.
Vid farmors port kom vi på en liten hake.
Hur skulle vi förklara det här?
Jag har inte skrattat så mycket på länge, länge. Hela läget var bara så komiskt, och dessutom var jag trött. Allt var som gjort för att jag skulle tappa fattningen.
Men åh, vad skulle vi säga?
"Eh, hej farmor. Det stod en människa och delade ut planscher på torget, så vi tog ett gäng."
Nope. Ingen skulle ställa sig och dela ut planscher med häftstift eller tejp i hörnen.
"Det var en kille som sa att man fick ta ner dem."
Nej. Aldrig att hon går på nåt så dumt.
"Vi hittade dem i en container."
Hmm.... yäpp. Skulle kunna gå. Värt att testas, då det var det bästa vi kunde komma på.
Och funkade gjorde det, trots våra skrattanfall som blev galnare allt eftersom natten kröp sig på.
Den kvällen somnade jag med tanken på att i hallen låg sju stycken Thåström-planscher. Den kvällen var jag lycklig.
Nästa dag åkte jag hem. Då var jag inte lycklig. För då påminndes jag om hur mycket jag saknar en massa folk.
Dessutom är jag förbannad på Paulas mormor.
För hon har sett till så att jag inte får bo hos Paula när jag ska till Göteborg. Hon är halvsenil och jäkligt envis, och vill under inga som helst omständigheter ha mig tillsammans med Paula i deras sommarstuga. Paulas mamma tyckte att det var helt okej, men det påverkade ingenting. Sommarstugans portar är stängda för mig.
Jag ska ringa Anna idag, och fråga om hon hört med sina frälds ifall jag kan bo hos henne istället. Hoppas hoppas hoppas.
Palestinasjal. Kakmonstertröja. Nedklottrade skor.
Jag saknar Anna.