LILLA MOLNTUSS.

Solen har äntligen gett upp och himlen har gått tillbaka till sin underbart gråa ton.

Jag tänker göra ett ordentligt och nödvändigt försök att bryta mig ur den här sinnesstämningen och lusten att bara sitta framför tv:n. Försöka få mig själv att inse att jag verkligen verkligen inte vill ha det så.

iPoden är uppdaterad med en massa Rammstein-låtar.

Och nu ska jag fan ut och springa tills jag knappt kan stå.

Åh, vad den här dagen har varit söt.

Gick faktiskt upp relativt i tid. Och vad gjorde jag då?

Jo. Laddade ner typ massor med Las Palmas och sån skit ^^ Urgulligt.

Haha, verkligen. Den låten är så mycket totaldumma festivalnätter. Den och Partybroms. Ojojoj.

Jag lekte med Anton. Det var piltre.

Hans hår är typ LOCKIGT. Och typ JÄTTEGULLIGT. Bara så ni vet.

OCHOCHOCH han är jättekittligt.

Varför måste ungen envisas med att bo i Sundsvall för? .__.

Vi köpte vantar, tittade på turkiska demonstrationer och sen hamnade vi tillslut bland löven i Humlegården. Anton blev nedbrottad, kittlad och avdragen sin mössa. Alltså allmänt ägd :)

Sen kom Kebab förbi och slöt upp med Anton. Då blev jag lite ägd och sånt.

Jag kom nyss på att det som skrämmer mig mest av alla saker är jag själv. Eller rättare sagt, hur lätt andra skulle kunna använda mig som ett vapen mot mig själv.

Har tidigare trott att det varit dem jag är rädd för men jag tror inte riktigt att det är så längre. För, vad är det jag är rädd för? Jo, deras snack om att skicka mig till en psykolog 'för att gå till botten med saker'.

Okej, bara den grejen om hur instabil de faktiskt tror att jag är är ju skrämmande. Men tänk ett steg till. De skickar mig till psykologen som upptäcker att jag är gravt psykiskt störd eller något liknande, helt sjuk i huvudet. Jag blir skickad till någon sluten vård och tadaaaa, hela mitt liv försvann.

Jag kan inte hjälpa det. I mitt huvud dyker det upp ett scenario; jag står och skriker 'jag är inte galen!' åt mina föräldrars ryggar medans jag förs iväg av någon i vita kläder. För ärligt talat är nog inte steget dit så väldigt långt som man kanske kan tror att det är.

När jag tänker på det kan jag knappt andas.

Därför vågar jag inte ens fundera på att prata med någon sådan, även om det nog funnits, finns och kommer finnas tillfällen jag skulle behöva/behövt det.

Jag är så rädd att jag ska råka berätta något som blir min undergång.

För ärligt, jag älskar inte mina föräldrar.
Min familj betyder ingenting alls för mig.

'Familj' är det värsta ordet jag vet.

Det kan inte vara normalt men är det något som man kan bli inspärrad för? Även om jag vet att det inte är friskt att ha de tankarna så vet jag också att det inte är skadligt för omgivningen. Men det är inte vad jag vet som räknas. Det är andras bedömning och den skulle jag inte kunna komma undan.

Jag vågar inte chansa.

Jag vet inte hur mycket te och kaffe jag har hällt i mig idag.

Just nu känns det som om mina ögonlock vore inkapabla till att slutas.

Jag är så trött så jag är pigg.

Har suttit hela kvällen och jobbat på den muntliga spanskaredovisningen jag ska ha imorgon. Jag är redan så nervös inför den att magen vänder sig.

Det kommer att gå skitbraskitbraskitbraSKIT.

Dessutom har jag helt fruktansvärt ont majoriteten av mina muskler sedan boxningen på idrotten igår. Skulle verkligen behövt jogga bort träningsvärken idag, men hann såklart inte.

Och nu lär det ju kännas ännu härligare imorgon eftersom det inte blir mycket sova av inatt.

Fandå.

ÅH FYFAN VAD JAG HATAR KILLAR JUST NU.

Okejokej.

På mediekommunikationen har jag fått den stora äran att göra ett projektarbete tillsammans med Milton, Lorentz och Martin. LIKE WTF AVLID JÄVLA LÄRARE.

Alla tre är allmänt oseriösa, och när de väl börjar engagera sig i saker så svävar de ut som fan och man kan inte stoppa dem.

Men Lorentz är ändå värst. Han har noll respekt för andra människor, and it drives me crazy. Sånt är det värsta jag vet.

Så, ja. Det jag ägnat de två senaste lektionerna åt är att skrika, försöka hålla pojkarna kvar vid bordet och dessutom försöka åstakomma något produktivt över huvud taget. MEN LYCKA TILL LIKSOM.

Var helt slut när jag kom ut efter första lektionen vi jobbade med projektgrejset. Och idag började Christoffer flina så fort jag kom in i klassrummet. Vilket iofs är förståeligt, för fan vad kul det måste vara att betrakta vår grupp.

Mig, speciellt.

Det ordnar sig även om det antagligen kommer sluta med att jag gör allting.

Anton kunde inte skilja på bandmedlemmarna i Kent. Jag försökte först förklara över msn men det sket sig när jag kom till avhoppade medlemmar och så vidare. Kom då på den geniala idén att rita en bild.
Inte helt lätt med Paint och touchpad, men ändå.

Jag skulle skriva något. Något bra.

Jag hann två rader.

Sen tog det stopp. Vände blicken åt sidan, ifrån skärmen. Kom att tänka på någon sonett av Shakespeare som jag nästan kan utantill men inte minns namnet på.

Kom att tänka på hur värdelös jag faktiskt är.

Det spelar faktiskt inte ens någon roll vad man jämför med.

Allt jag inbillade mig att jag var bra på, vad var det? Hur hände det?

Saker jag kunde, saker jag fick välförtjänt beröm för... Det känns som så längesedan. En illusion som bara var min tillfälligt. På prov.

Såklart visste den som lånat mig det där att jag aldrig skulle klara att behålla det.

Jag kan verkligen inte förstå.

Hur har jag blivit såhär?

Ingenting jag gör blir bra, folk jag tycker om försvinner ifrån mig, ingen lyssnar eller hör fastän jag skriker, och jag är bara så fruktansvärt äcklad av mig själv. Är det detta som är jag?

Hur mycket jag än vill ändra på saker så orkar jag inte.

Klarar inte ens att se mig själv i spegeln.

Snart kommer jag dra täcket över huvudet, sova och inte gå upp när jag vaknar.

Slå ner väckarklockan på golvet och gömma mig igen.

Allting gör så ont så ont och när jag försöker skrika kommer bara en förnedrande, ynklig och kvidande gråt.

Jag vill bara ha någon här nu.

Jag vill inte ha ett sms, jag vill inte att någon ska ringa, jag vill bara att någon ska vara här.

Men hej. Jag fyller i en lista.

Jättekonstigt, javisst. Men jag vill bara få glömma nutiden lite.

Jag har just kramat hela Kent.

Och jag vet helt ärligt inte riktigt hur det känns.

Även om jag visste skulle det nog inte gå att förklara. För hur förklarar man hur det kändes att träffa fyra personer som räddat ens liv?

Det låter fånigt, kanske rentav urfjolligt. Men det är sant.

Ni kanske inte tror mig. Men det ändrar inte faktumet att det är sant.

De fyra killarna i Kent (plus de tidigare bandmedlemmarna Martin Roos, som nu är bandets manager, och Harri Mänty, som hoppade av i samband med inspelningen av nya plattan) är rätt personer att tacka för att jag lever nu. Eller kanske inte lever, snarare är levande.

De kanske inte har gjort allt, men de gav definitivt den avgörande knuffen.

'Utan dem skulle jag inte vara där jag är idag' är en väl utsliten replik men den stämmer verkligen här och jag vet inte vad jag skulle kunna byta ut den mot.

Kent räddade mig och det är jag så fruktansvärt tacksam för.

Jag vet att jag aldrig kan få chansen att berätta för dem hur mycket de gjort för mig, jag vet att jag aldrig kommer få möjlighet att tacka dem såsom de förtjänar. Och visst känns det småkasst, visst känns det lite hopplöst.

Visst känns det inte rättvist.

Men jag lever. Jag är levande.

Det är Kents förtjänst och det vet jag.

Egentligen är de bara ett gäng gubbar som gör vad de är bra på. Som Markus sa i en intervju för ett par år sedan: det måste finnas mer som betyder något här i livet än en plastbit med lite musik på.

Visst finns det. Det gör det självklart.

Och det var Kents musik som fick mig att inse det.

Jag lyssnade på många låtar jag vanligtvis bara bläddrar förbi när jag har iPoden på shuffle.

Som Broder Daniels What clowns are we.

Eller Long lost penpal med Hello Saferide.

Det är sådana där låtar som man liksom måste... ta sig tid att lyssna på. Även om man inte gör mer än bara sitter och tittar på mörkret utanför fönstret på tunnelbanan.

Det som är så skönt är att det inte kommer bli någon mainstreamvåg den här gången, det är jag nästan säker på. Gillar man inte Kent sedan innan så kommer man heller inte gilla skivan.

Ska nog göra en kopp te till och titta på lite anime.

Ett par avsnitt bara och sen ska jag läsa klart Harry Potter.

Jag fick lust att skriva någonting här. Skriva något i stil med det jag brukade skriva förut, då jag hade förmågan att med ord beskriva vad jag tänkte och kände utan att ens fundera över hur och varför. Utan att det fanns alternativ.

Jag önskar att det kunde vara så nu. Men det är det inte.

Jag kanske är mer vuxen nu?

Kanske har jag funnit mig i min roll, vilken den nu är, och har längre inget behov av att spekulera runt mina känslorsom jag ständigt gjorde förut.

I allmänhet är jag inte lika förvirrad nu som jag var då.
Dock är jag fortfarande osäker, och rädd. Mycket mera rädd än förut.

Det kanske inte finns så mycket att sväva ut och spekulera vilt omkring längre, men det finns så många fler anledningar nu för mig att vara rädd än det någonsin funnits tidigare.

Men medan rädslan bor i mig, gnager sönder mig från insidan, så möter jag världen med en säkerhet som förvånar mig. Jag tar var dag som den kommer och jag litar mycket mer än vad jag gjort förut på min förmåga att klara av uppgifterna jag ställs inför. Det händer till och med att jag står på mig om jag blir sågad, något som mycket sällan skedde förut. Istället för att sjunka står jag på mig, jag börjar få en förmåga att granska situationen mer rättvist och inse att jag inte alltid förtjänar de nedlåtande domarna jag blir tilldelad.

Jag har alltid ställt höga krav på mig själv, och om det inte blivit som jag velat har jag alltid sett det som en självklarhet att jag inte hade någon annan än mig själv att skylla.

Men jag har insett nu att det faktiskt inte alltid är mitt fel.

Mitt te har blivit kallt och jag har en textanalys att skriva klart innan jag kan sova.

Alltså helvete. Nu är skiten klar i alla fall.

Men uh. Jag är seriöst så trött så jag är pigg. Det känns som att jag inte sovit på typ en vecka, men ätit upp hela Sveriges resurser av koffeintabletter. Skitäcklig känsla.

Och jag måste byta teckensnitt här sen när jag har tid kom jag på just nu.
Och på botten av min temugg ligger fortfarande en slurk kallt te och kuckilurar.

Sitter och väntar på att teet ska svalna och glassen ska tina.

Den här veckan är stressig men började bra. MVG på matteprov och expoprov. Engelskaprov imorgon som verkar rätt enkelt.

Jag fick en kommentar om min blogg idag av en kompis från min nya skola, och jag visste som vanligt inte vad jag skulle svara. 'Tack' lät så... lamt.

Det fick mig att börja läsa mina blogginlägg från förra året. Lagom då mina föräldrar skiljde sig.

Jag skrev så mycket bättre då. Det svider en del.

Nu har glassen snart tinat för mycket, så time's up.

Ska se om Timbuktu kan hjälpa mig glömma jobbiga saker.

När den slutgiltiga konvolutbilden till Kents kommande skiva las upp på kent.nu ringde Elina mig. "Linalina, det är en häst!" Hon tyckte att det var jättegulligt, det passade ju mig bra liksom.

Har datorkunskapslektion nu, passade på att titta in på kent.nu en stund. Kom då på att jag inte kollat informationen om skivan än, hurvida det skulle släppas någon specialutgåva eller inte och sånt

Jag borde inte sitta här nu.

Min buss går 6:54 imorgon och jag har inget skolrelaterat att göra som kan ursäkta att jag sitter uppe vid datorn.

Jävligt dumt.