LILLA MOLNTUSS.

Ständigt saknar jag något. Ständigt letar jag efter något.
Detta något är en någon och denna någon har egentligen funnits, gjort ett permanent och alldeles alldeles för djupt avtryck på mig och sedan varit tvungen att gå sin väg alldeles för tidigt. Jag väntar på att han ska återuppstå, att han ska komma tillbaka så att jag kan få möta honom igen och få älska honom färdigt. Det kommer inte vara han, såklart, och det vet jag och den vetskapen får jag leva med varje dag. Men jag väntar på att hitta någon som har ett element av honom i sig, något som kan påminna mig men samtidigt hjälpa mig glömma och hjälpa mig svälja min sorg.

Någonting i min tillvaro står ständigt still.
Jag vill inte ha någon jag kan leva med, jag vill ha någon jag inte kan leva utan.
Ändå vet jag ju hur komplex den situationen är. Hur farlig den är.




Att inget då kan vara enkelt i den här jävla världen.

Fick av en ren händelse skjuts av min mamma en liten bit påväg till skolan och hoppade sen på en annan buss än vanligt. En buss som var nästan tom och som åker en annan väg till Danderyds sjukhus än den jag brukar ta. Jag var trött, allmänt tunn innuti och ganska melankolisk men ändå kunde jag inte låta bli att aktivt titta ut genom fönstret påväg genom Enebyberg.
I 17 minuter påminndes jag om min barndom och den oförklarliga längtan jag kände redan då, om Cecilias och mina utflykter de senaste åren innan allt blev fel, om en tid då jag och min kamera var bästa vänner, om mina tidigare föreställningar om den framtid jag nu befinner mig i början på, och hur allt blev på det sätt som jag minst anade att det skulle bli. 

Jag är inte säker på ifall det gör mig glad eller ledsen. Det får mig bara att minnas saker, ögonblick, människor, bostadsområden jag lämnat, gamla framtidsplaner, parkettgolv och rhododendronbuskar och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Kanske hade det varit bra, om inte resten av det jag äger och befinner mig i just nu hade varit så dåligt.

Motivation som snart når botten, döden som genomsyrar det här året också, sömnlösheten påväg tillbaka, vänner som förståeligt börjat tröttna, ett ruttet gammalt äckligt oanvänt år som stamgäst i mitt bakhuvud och morbida drömmar som golvar mig utan att jag har en chans.
Det värsta är att det känns som att jag börjar vänja mig.

And I'm thinking you're made for me
And I'm thinking of things you said


Fitta också.

Sitter på skolans dator och slösurfar lite (på de sidor som inte är blockerade, like for example vår kära ansiktsbok). Kikade lite på Olivers blogg, och det fick mig verkligen att sakna Stockholm och alla nätterna fulla med storstadsljus och storstadsluft. Oavsett var jag är kommer jag alltid att sakna Stockholm, det har jag verkligen insett nu.
Saker och ting flyter på. Ångesten finns fortfarande kvar, men jag slipper i alla fall mina föräldrar och har tid till att försöka lösa det jag kan för mig själv. Vad jag ska göra inom den närmaste framtiden vet jag inte alls, försöker hålla blicken på sommar och festival och vänner i gräset och inte tänka så mycket på vad jag ska göra sen. Vet att allt det här kommer att ta tid att ordna upp, och det är en vetskap som är jobbig men nödvändig.
Saknaden kommer finnas kvar.
Förlåtelse kommer jag nog aldrig nå helt och hållet, men saker kan nog ordna sig ändå.

Vi får se.

Okej. innan jag sager nagot annat:
FUCKING BASEMENT JAXX SKA TILL FUCKING WAY OUT WEST, OCH DET SKA FUCKING JAG OCKSA. antagligen.

Waaah vad fint.
Och sen totaldo pa klubben sen nar Rise Against spelar. Fint mos.
Och sen totaldo pa riktigt nar Bon Iver spelar. Wiih vad fint.

Jaja.
Jag ar i alla fall i spanien nu (som man kanske skulle kunna gissa av min kassa svenska och bristen pa prickar, jag har bara pratat engelska och spanska i en vecka), och allt ar lite totalcp kan man val saga.
Det ar en lang historia som jag inte orkar dra har men, lite kort kan man val saga att spanjorer ar aningen dumma i huvudet. Fittar till precis ALLTING.
Nu har jag i alla fall hittat nagon stans att bo tills vidare, forvisso med en askonstig kille fran Georgien som ar har och spelar med stadens basketlag, men det funkar hyfsat bra och jag har i alla fall ett rum och en sang att sova i, luckily.

Saknar min katt och Rasmus otroligt mycket, inte kul alls. Dessutom har det regnat hela helgen och varit skitkallt. Inte direkt vad man vantar sig av spanien, menmen. I've got plenty of time to get myself tanned.

Fridens salange.

Jag vill bara få min nos piercad, flytta till Spanein, tämja min löjliga rädsla, döda mina föräldrar, lära mig leva med mig själv, försöka få folk att förstå how really truly sorry I am och sova i en evighet.

Åh så fail jag är just nu.
Trots att mamma lovade åka förbi apoteket idag så glömde hon såklart det, så jag blev utan mer Lergigan. Efter en timmes läsning av en Harry Potter-bok jag redan läst minst fyra gånger, plus ett två timmars hopplöst försök till att somna insåg jag att jag inte skulle lyckas, och satte mig här istället. Funderar även på att koka nudlar. Dumt, men ack så lockande.
Fail, som sagt.

Clemencia har fortfarande inte ringt till min mamma. Har spanskalektion imorgon så jag får väl göra ett sista tappert försök till att be henne om det igen.

Festen hos Stefan i lördags var skitnajs och trots att jag typ inte kände mer än ett par stycken som var där och dessutom mådde askasst när jag kom dit så släppte det efter ett tag. Dessutom bjöd någon (Amanda?) mig på Corona med lime, och allmänt sjuka och sjukt roliga saker inträffade as the night went on och jag hade fasansfullt kul. Supersöta människor, fin musik och god öl.
På söndagen hjälpte jag, Matte och Emma till att städa upp de missöden som inträffat kvällen innan, och sedan kom Stefans släkt, inklusive en hund som såg ut som Lambi-lammet, över med fika och paket. Det blev en mycket trevlig eftermiddag, jag hade nästan glömt bort hur trevliga Stefans föräldrar är. Önskar så att mina kunde vara lite mer som dem.

Den ovanligt fina stämningen jag befann mig i när jag begav mig därifrån på kvällen försvann rätt snabbt efter att min pappa ringde och vi började bråka något så oerhört.  Det började rätt bra men sen kom vi in på ämnen som legat och tryckt rätt länge, och det hela bara eskallerade. Jag skrek en massa och grät så jag fick ont i ögonen, och tillslut gick det så långt att jag bara gav upp och la på.
Skit.

Fodralet till min morfars gamla kamera har spruckit och jag får ångest bara av att titta på den.
Jag måste gå ner minst 6 kg.
Jag måste hitta ett sätt att skaffa fram pengar.
Jag har inte träffat Rasmus på nästan tre månader.
Jag måste vänja mig av med Lergigan.
Jag måste hitta ett sätt att slippa ifrån mina föräldrar.

Jag räknar veckor och månader på fingrarna och klumpen i magen bara växer och växer och växer.

Oj vad jag bara inte orkar mer.

Spanska imorgon, prata med Clemencia och be henne ringa och tala vett i min mamma.
Sista åtgärden nu innan jag kräver henne på ett svar.
Beroende på hur det går får vi se vad som händer med boende, pengar och det mesta annat.

Stefan fyllde 20 idag så på lördag är det fest hos honom och bakismat-Stefan. Jag ska bli snorfull, det behöver jag.

På alla hjärtans dag ska jag vara med Rasmus och glömma allt annat och ha det allmänt mysigt. Hur det ska gå till är inte bestämt än, men det får ordna sig. 20 mil är faktiskt inte så mycket. Eventuellt kickar jag ut min pappa och min bror ur min pappas lägenhet så slipper jag bry mig om dem.

Sen kommer ju frågan om vad jag ska göra med mitt hår. Det är så himla långt nu så det inte längre går att göra en impulsklippning av det utan att hejda sig och ta sig en funderare på vad som är smartast att göra. Jag har inte haft såhär långt hår på nästan tre år. Jag är rätt sugen på att klippa det, men Althéa vill göra dreads av det och delvis känner jag väl också att den idén är lockande. Speciellt nu när jag för en gångs skull har långt hår. Klipper jag det nu och kommer på att jag visst ville ha dreads måste jag vänta skitlänge.
Hm.
Just nu känner jag hursomhelst för att klippa det ordentligt. Kort lugg och hela faderullan. Lugg har jag ju liksom inte haft på mer än tio år, så jag är lite sugen faktiskt.

Att gå och lägga sig i tid.
Att orka ta sig upp ur sängen på morgonen.
Att komma ut och träna tillbaka det man förut tog för givet.
Att få tillbaka lusten att göra saker.
Att orka titta folk man inte orkat släppa in i ögonen.
Att sluta ta medicin för att fungera.
Att ha kraft att konfrontera sin mamma. Igen och igen.
Att orka stå ut med sin mamma.
Att försöka göra det omöjliga och hitta en plan B.
Att sluta vara rädd när man vaknar.
Att orka vara ifrån någon man tycker om mer än man är tillsammans.
Att tvinga sig själv att äta ordentligt.
Att orka med att berätta när folk frågar.
Att inse att vissa inte förtjänar att man bryr sig om dem såsom man gör.
Att sluta bry sig så mycket om folk som egentligen inte förtjänar det.
Att inte börja gråta så fort allt känns hopplöst.
Att vara där för andra när man själv inte mår bra.
Att hitta ett sätt att svälja saknaden efter någon som aldrig kommer tillbaka.
Att inte känna sig fullkomligt värdelös.

Att finna ett sätt att stå ut med sig själv.

Att inte ångra val och beslut man gjorde i godtrogenhet och naivt hopp som inte fick saker att bli bättre som de skulle, utan bara fick allt gå åt självaste helvete.

Jag vet inte om det är att mamma skällt på mig hela dagen, att jag saknar Rasmus något så sjukt när Anton och Rebecca går runt och är allmänt gulliga, att jag mår dåligt av att jag inte pratat med Elina och tusen andra på snart en evighet, att det börjar bli vår och jag fortfarande inte fått mamma att låta mig åka till Perú, att min katt håller mig vaken eller att jag glömt ta min medicin två kvällar i rad. Nånting känns bara så fittigt jävla fel.

Just det här med medicinen skrämmer mig något så otroligt. Jag somnar nästan uteslutande aldrig inom tre timmar efter att jag gått och lagt mig ifall jag inte tar den. Dessutom märker jag mer och mer att den faktiskt hållit undan panikångest och andra liknande känslor, för nu när jag låg vaken för en stund sen råkade jag tänka på en massa jobbiga grejer och upptäcker helt plötsligt att jag är sjukt nära att börja gråta.
Tänker efter lite och inser att jag inte gråtit en enda gång sen jag började ta lergiganen, förutom vid tillfällen då jag varit arg. Det skrämmer mig faktiskt lite och jag vet inte vad jag borde göra åt det, om jag ens borde göra något åt det alls.

Seriöst, det känns så sjukt fel att sitta här nu.
Söta, snälla och underbara Anton och Rebecca ligger och sover på övervåningen, och vi har haft en rätt allmänt bra dag idag. Jag har gjort en hel del och träffat en massa folk och inte varit speciellt trött eller hängig alls. Och så bara det här nu.

I need a breakthrough.

Natten till juldagen. Jag kan inte sova, som vanligt.

Ännu en julafton genomliden. Blev såklart inte som jag ville det här året heller, men det blev inte superdåligt ändå. Det enda som sög lite var att jag varken fick svar av Katten eller Pikaboo när jag ringde dem. Ville verkligen prata med båda dem, speciellt Pika då vi ju har haft som tradition i stort sett sålänge vi kännt varandra att köra ett ~3 timmar långt nattsamtal på julafton.

Fick nåtslags ryck nyss. Utmanade mig själv, typ. Fick en lust att nästan.. vika ut mig själv. Mentalt menar jag då. Så.. här följer ett antal sanningar om mig. Vissa saker kanske somliga kände till, men överlag ska det väl vara rätt okända grejer.

Hur fan kan det vara så jävla fint och så jälva kasst på samma gång?
Hur fan lyckas jag komma i kontakt med så bra respektive dåliga människor?

Jag har nog aldrig varit med om en sån kontrast utan dess like som denna. Det är fan helt sjukt och jag får ont i magen av det.

Allting är sådär komplicerat nu igen och jag pallar det bara inte.
Jag är inte kapabel att be någon jag trodde jag kände så väl att bara dra åt helvete, även om jag vet att det egentligen är det enda rätta och det enda hon förtjänar, för man kan fan inte bete sig hur som helst. Och ändå står jag här som ett fån och blir överkörd.
Jävla helvete.

Ska gå och lägga mig nu, försöka sova bort hålet i magen och förhoppningsvis drömma om någon som alltid lyckas göra mig glad.

Jag var i London och träffade Anna. Mycket lustigt och mycket mysigt.
Och igår var en mycket lustig dag den med. Fotade i ett par timmar, blev välsignad av en afrikan och två cubaner, fikade med Josefine till elva och precis när jag skulle åka hem ändrade jag kurs och begav mig söderut istället, till Jordbro och göteborgare och gratis öl. En kort stund och sen nattbuss+tunnelbana+nattbuss igen i två och en halv timme.

Nu är det inget bra på tv, och jag har glömt att ta min medicin så jag kan inte gå och lägga mig.
Och jag vill till Emmaboda nu.

Jag och Mango utnyttjade biobiljetterna jag fick av Hamsterpaj och var och såg Burn after reading idag. Riktigt sjuk film, så himla typiskt bröderna Cohen att komma på en så vrickat story. Bra var den i alla fall :)

Mitt vardagliga mål just nu är att komma till skott och göra någonting varje dag. Behöver inte vara nån stor grej, bara jag känner att jag gjort något liksom. Igår bakade jag, idag var det bio, imorgon ska jag på jobbintervju i Vaxholm och på måndag ska jag fota sjön. Tisdag vet jag inte riktigt. På onsdag är det spanskaprov och jag kanske ska till London på torsdag.
Sen tänker jag se till att Rasmus kommer hit snart för jag längtar sjukt mycket efter honom just nu.