Jag måste bara..
... berätta om drömmarna jag hade inatt.
Det var allvarligt talat bland det konstigaste jag varit med om. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara på ett bra sätt då drömmar alltid är svåra att berätta om i detalj så att man förstår, och nu är det dessutom ännu mer komplicerat. Men jag måste bara göra ett försök, kanske bara för att ha något arkiverat om den här händelsen.
Det var egentligen inte drömmarnas handling i sig som var det konstiga, utan sättet jag drömde dem på. Det var precis som en film eller en dramatisering av något slag, för jag hörde alltid en berättarröst i bakgrunden, som om någon läste från ett manus eller en bok, och karaktärerna hade repliker. Även förflyttningen genom drömmen var precis som i en film; allting var sett ur växlande vinklar och perspektiv. Och allting var faktiskt otroligt bra överlag, det liknade en dramatisering av en bra barnbok eller något av det slaget. Visst fanns det också många typiska dröminslag, saker som man inte riktigt kan förklara var de kommer ifrån och som bara är konstiga, men även de var väldigt väldigt... bra. De blev en del av historien på ett sätt som gjorde dem mycket mindre drömlika. Jag kan inte beskriva det bättre än så.
Detta var sjukt för att:
Det var allvarligt talat bland det konstigaste jag varit med om. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara på ett bra sätt då drömmar alltid är svåra att berätta om i detalj så att man förstår, och nu är det dessutom ännu mer komplicerat. Men jag måste bara göra ett försök, kanske bara för att ha något arkiverat om den här händelsen.
Det var egentligen inte drömmarnas handling i sig som var det konstiga, utan sättet jag drömde dem på. Det var precis som en film eller en dramatisering av något slag, för jag hörde alltid en berättarröst i bakgrunden, som om någon läste från ett manus eller en bok, och karaktärerna hade repliker. Även förflyttningen genom drömmen var precis som i en film; allting var sett ur växlande vinklar och perspektiv. Och allting var faktiskt otroligt bra överlag, det liknade en dramatisering av en bra barnbok eller något av det slaget. Visst fanns det också många typiska dröminslag, saker som man inte riktigt kan förklara var de kommer ifrån och som bara är konstiga, men även de var väldigt väldigt... bra. De blev en del av historien på ett sätt som gjorde dem mycket mindre drömlika. Jag kan inte beskriva det bättre än så.
Detta var sjukt för att:
- allting var verbalt och väldigt välformulerat
- allting var ovanligt klart och hängde ihop
- jag kan inte minnas att jag någonsin drömt en dröm där jag inte varit med på något sätt, men i den här drömmen var jag inte det
- jag kan inte koppla ihop något av det jag drömde om till egna upplevelser eller tankar, som man vanligtvis brukar kunna göra med drömmar
- jag minns att jag tänkte "oj, det här är väldigt dramaturgiskt för att vara en dröm" och "när jag vaknar måste jag skriva ner allt det här, kanske kan det bli en barnbok" medan drömmen pågick
Explicación.
Well the whole thing is about a decision I made a few days ago, something I've had in mind for quite a long time though. With a very close friend passing away recently, I've had some serious trouble with handelling my feelings and keeping my concentration up at school. I've usually been an A-student, really ambitious and all that stuff, but the last month or two I've barely showed up at school at all. I've missed a lot of stuff and I'm now so far behind that it's gonna be really hard to catch up and keep my grades, if I can manage to catch up at all. I haven't made any clear desicions yet, but it's leaning towards the option that I'm gonna take a year off and then start fresh next fall.
OK, so suppose I drop out of school the rest of the year. No school means a lot of time, hence the question "what on earth am I going to do until next fall arrives?!"
Basically this is the idea:
I want to go to another country and work as a volunteer, probably at a school (teaching English) or at some place where they run some sort of nature care-project. The countries that I've particulary been looking at are Ghana and Mexico. I really want to go to both places, but it costs quite a lot to be there during a longer period (we're talking 8-12 weeks at each place) so maybe I'll have to narrow it down to either just one place or fewer weeks at both places. We'll see.
This whole volunteer-thingie is something that's been in the back of my head for a long time actually, but I didn't plan on making something out of it until I'd finished school and all that. I had (and still have) plans on joining the military to be able to work with the Swedish Peace Force in other countries and stuff like that.
So, why these two countries?
Mexico is a country that I've always wanted to go to someday, and both my parents have talked about going there soooo many times but it just never happened.
If I go to Mexico I'll work at a school in Mexico City, teaching English and helping out with other things. Since I already know their language pretty well I'll be able to benefit much more from this trip than the other ones going there with less language skills. I'll be able to teach better (they barely know any English at all in these areas) and maybe best of all; I'll be able to develope my Spanish an awful lot. I've been to Spain twice, living with families that didn't know any English at all and I learned SO MUCH even though I was there only one week at a time. Just imagine what 8 weeks would do for me!
Ghana, then?
When I was in primary school, my class rasied money in order for a school (or an orphanage, I don't remember) to be built somewhere in Ghana, and therefore just the name of that country remained in my brain. Whenever I think of Africa I think of Ghana in particulair.
It is also a country that, unlike many other African countries, doesn't have French as its official language. That's good, 'cus I'm very.. limited when it comes to French. Quite a lot of people speak English, and I would very much like the opportunity of studying an African language such as Twi or Ewe. Like in Mexico I would teach English in a local school and/or work with orphans.
My mother called my school today, and I've got an appointment tomorrow with the school nurse and some other people from there, and I really hope for some decisions to be made then. You have to book the trip at least two months before departure, so the sooner the better.
My life is really a mess right now with most things not what they used to be. All I know is that I haven't been this enthusiastic about anything the last couple of months which indicates that this may be something that could help me to move forward to a better state of mind and all that.
Ashes to ashes.
Without you is how I disappear, and live my life alone forever now.
There is no easy way down.
Jag hatar människor, jag hatar deras illusioner. Jag både hatar och är beroende av mina illusioner. Mitt liv är uppbyggt på dagdrömmeri och utan illusioner skulle jag inte klara mig en endaste sekund.
Jag dagdrömmer mig till sömns och när jag sover är allt jag vill ha en drömlös och lugn sömn, men de få gånger när jag väl somnar har jag de mest morbida drömmar och vaknar ofta med hög puls och huvudvärk.
Jag hatar människor, jag hatar djur. Jag hatar ansvar och livets jävla helvetes fittvillkor.
Så jävla rädd för att bli ensam blir jag nu lämnad igen, och jag kan inte göra ett jävla skit för att ändra på det.
Jag kan inte göra någonting alls för att rädda min bästa vän, och jag hatar universum.
Min värld faller samman och allt jag känner är hat. Hat och den där ångesten som får magen att kännas som ett svart hål.
Jag dagdrömmer mig till sömns och när jag sover är allt jag vill ha en drömlös och lugn sömn, men de få gånger när jag väl somnar har jag de mest morbida drömmar och vaknar ofta med hög puls och huvudvärk.
Jag hatar människor, jag hatar djur. Jag hatar ansvar och livets jävla helvetes fittvillkor.
Så jävla rädd för att bli ensam blir jag nu lämnad igen, och jag kan inte göra ett jävla skit för att ändra på det.
Jag kan inte göra någonting alls för att rädda min bästa vän, och jag hatar universum.
Min värld faller samman och allt jag känner är hat. Hat och den där ångesten som får magen att kännas som ett svart hål.
Way down.
iPoden shufflade fram Nights in Goodville när jag satt på bussen i eftermiddags, och det fick mig plötsligt att minnas alla nätterna de närmaste veckorna (månaderna?) efter flytten. Nätterna då Anna Ternheim var det enda som fick mig att somna.
Just det är något jag inte tänkt på under väldigt lång tid, men när jag hörde den låten mindes jag plötsligt precis allt det där jag kände då, speciellt det där vilsna. Kanske var det en slump att just Annas musik blev det jag tröstade mig med och som höll kvar mig i verkligheten, men det spelar egentligen ingen roll. Hon skänkte mig en liten gnutta lugn i en tid där allt var totalt uppochnedvänt, och det är jag så obeskrivligt tacksam för.
Ja, i tider som dessa då? Jag vet inte riktigt.
Ena dagen plockar jag fram mina gamla t.A.T.u-skivor och drar upp stereon så högt det går och gör armhävningar tills jag spyr, nästa dag kryper jag upp nånstans och sitter helt stilla och lyssnar på Lars Eriksson på en nästan ohörbart låg volym. Fast det som allra oftast är fallet är att jag fastnar på Chemical vocation och Blindside och bara står och blundar. Hårdare musik har ofta den effekten på mig vid sånahär tillfällen, det är så skönt att få blåsa ur skallen lite. Göra de svarta molnen lite mindre eller i alla fall ge dem en lite mer gråaktig ton.
Det vidrigaste är hur mycket jag måste vara på min vakt när jag har iPoden på shuffle, hur försiktig jag måste vara med vad jag lyssnar på för att inte riskera att börja gråta helt plöstligt. Det är sjukt att en sån grej kan ta på krafterna så otroligt mycket, kanske är det mest av ren irritation. Men jag håller mig till den lite hårdare, hämningslösare musiken tillsvidare, för att slippa såndär skit.
Jag måste bara påpeka, hur konstigt det än låter, hur mycket bättre jag mår av vissa My chemical romance-låtar just nu. Stå och vänta på tåget till You know what they do to guys like us in prison, Cemetery drive eller The Ghost of You och bara stirra rakt ut i ingentinget liksom. Låta bli att bry sig lite för en stund.
Jag önskar så att stunderna kunde vara lite längre.
Just det är något jag inte tänkt på under väldigt lång tid, men när jag hörde den låten mindes jag plötsligt precis allt det där jag kände då, speciellt det där vilsna. Kanske var det en slump att just Annas musik blev det jag tröstade mig med och som höll kvar mig i verkligheten, men det spelar egentligen ingen roll. Hon skänkte mig en liten gnutta lugn i en tid där allt var totalt uppochnedvänt, och det är jag så obeskrivligt tacksam för.
Ja, i tider som dessa då? Jag vet inte riktigt.
Ena dagen plockar jag fram mina gamla t.A.T.u-skivor och drar upp stereon så högt det går och gör armhävningar tills jag spyr, nästa dag kryper jag upp nånstans och sitter helt stilla och lyssnar på Lars Eriksson på en nästan ohörbart låg volym. Fast det som allra oftast är fallet är att jag fastnar på Chemical vocation och Blindside och bara står och blundar. Hårdare musik har ofta den effekten på mig vid sånahär tillfällen, det är så skönt att få blåsa ur skallen lite. Göra de svarta molnen lite mindre eller i alla fall ge dem en lite mer gråaktig ton.
Det vidrigaste är hur mycket jag måste vara på min vakt när jag har iPoden på shuffle, hur försiktig jag måste vara med vad jag lyssnar på för att inte riskera att börja gråta helt plöstligt. Det är sjukt att en sån grej kan ta på krafterna så otroligt mycket, kanske är det mest av ren irritation. Men jag håller mig till den lite hårdare, hämningslösare musiken tillsvidare, för att slippa såndär skit.
Jag måste bara påpeka, hur konstigt det än låter, hur mycket bättre jag mår av vissa My chemical romance-låtar just nu. Stå och vänta på tåget till You know what they do to guys like us in prison, Cemetery drive eller The Ghost of You och bara stirra rakt ut i ingentinget liksom. Låta bli att bry sig lite för en stund.
Jag önskar så att stunderna kunde vara lite längre.
A shocking goodbye.
Det kunde ha varit du.
"Rubriken får inte bestå av endast blanksteg."
Igår skulle jag plocka klöver åt min häst för han tycker om klöver men jag hittade aldrig någon så det blev inte så.
Vadfan blev som det skulle, egentligen?
Vadfan blev som det skulle, egentligen?
Play me a song, your newest one.
Men vad fint. Ännu en text som jag inte har en aning om hur jag ska börja.
Oh well.
Inatt är en såndär natt då jag längtar dit jag minst är, till allt som inte är och till de som är längst härifrån. Just nu vill jag ha snöflingor i luften, mörker, gatlyktor och någon som kan hålla min hand genom stan. Istället är jag strandsatt på Öland av alla ställen, utan varken gitarr eller piano to clear my mind with. Allt som finns här nu är något som inom en alltför snar framtid kommer bli gryningsljus och jag borde verkligen inte sitta uppe länge nog för att se den utvecklingen.
Jag håller på att bli ett nattdjur och utan någon som kan hålla mina sentimentala tankegångar i schack brukar det sluta illa när jag sitter uppe såhär sent.
Mörker och någon som kan lugna mina sinnen lite. Det hade varit underbart.
Min mamma är i princip den enda jag umgås med här och hon går mig på nerverna även de få stunderna det är lugnt mellan oss, vilket verkligen indikerar hur dåligt vi går ihop.
Och det roliga är ju att hon fortfarande envisas med att tvinga mig vara här, även fast hon klagar på hur vi har det med stämning och det. Ibland undrar man ju hur kärringen är funtad.
Jag bodde själv uppe i Täby sisådär fyra-fem dagar efter Arvika, och även om jag blev sjukt paranoid av att vara helt ensam såpass länge så var det så himla skönt, och antagligen rätt nyttigt, att få komma bort och få lite perspektiv på saker och ting. Det enda jag gjorde var i princip att sova, baka , glo på tv och spela piano. Jag tror jag var utanför dörren max två gånger och då för att handla samt hämta lite grejer hos mamma som skulle med ner till Öland.
Åh just det. Jag har sakta men säkert börjat ta upp pianospelandet igen, och jag tror att det är på riktigt den här gången. Jag har till och med planer på att ringa Aleksandr och be honom hjälpa mig komma igång lite. Pianot måste ändå stämmas hursomhelst för de två nedersta oktaverna låter illa som fan nu när fönstret i mitt rum stått öppet så mycket och luften är så fuktig.
Det kommer ta tid att få tillbaka mina skills till fullo men jag är redo att kämpa för det.
Men som sagt. Right here inget piano och ingen gitarr.
Jävla skithåla.
Oh well.
Inatt är en såndär natt då jag längtar dit jag minst är, till allt som inte är och till de som är längst härifrån. Just nu vill jag ha snöflingor i luften, mörker, gatlyktor och någon som kan hålla min hand genom stan. Istället är jag strandsatt på Öland av alla ställen, utan varken gitarr eller piano to clear my mind with. Allt som finns här nu är något som inom en alltför snar framtid kommer bli gryningsljus och jag borde verkligen inte sitta uppe länge nog för att se den utvecklingen.
Jag håller på att bli ett nattdjur och utan någon som kan hålla mina sentimentala tankegångar i schack brukar det sluta illa när jag sitter uppe såhär sent.
Mörker och någon som kan lugna mina sinnen lite. Det hade varit underbart.
Min mamma är i princip den enda jag umgås med här och hon går mig på nerverna även de få stunderna det är lugnt mellan oss, vilket verkligen indikerar hur dåligt vi går ihop.
Och det roliga är ju att hon fortfarande envisas med att tvinga mig vara här, även fast hon klagar på hur vi har det med stämning och det. Ibland undrar man ju hur kärringen är funtad.
Jag bodde själv uppe i Täby sisådär fyra-fem dagar efter Arvika, och även om jag blev sjukt paranoid av att vara helt ensam såpass länge så var det så himla skönt, och antagligen rätt nyttigt, att få komma bort och få lite perspektiv på saker och ting. Det enda jag gjorde var i princip att sova, baka , glo på tv och spela piano. Jag tror jag var utanför dörren max två gånger och då för att handla samt hämta lite grejer hos mamma som skulle med ner till Öland.
Åh just det. Jag har sakta men säkert börjat ta upp pianospelandet igen, och jag tror att det är på riktigt den här gången. Jag har till och med planer på att ringa Aleksandr och be honom hjälpa mig komma igång lite. Pianot måste ändå stämmas hursomhelst för de två nedersta oktaverna låter illa som fan nu när fönstret i mitt rum stått öppet så mycket och luften är så fuktig.
Det kommer ta tid att få tillbaka mina skills till fullo men jag är redo att kämpa för det.
Men som sagt. Right here inget piano och ingen gitarr.
Jävla skithåla.
De mig något som känns.
Jag har någon slags lågmäld panik inom mig. Ett något som hela tiden frågar mig vad jag har för mening med mitt liv, med syftet att få mig att inse att jag inte riktigt vet.
17 år har gått. Det känns som att jag egentligen borde veta mer vid det här laget.
Mina tankegångar skrämmer mig.
Varför inte bara bryta sig fri och göra en massa fina och roliga saker den korta tid man begåvas med liv? Man ska ju ändå dö sen, right?
Jag orkar inte med världen längre, jag orkar inte tänka "jag borde.." utan jag vill bara göra sånt jag verkligen får ut något av. Slippa alla jävla ångestframkallande val man ställs inför och leva enkelt istället.
Love is all you need, typ. Det skulle vara så obeskrivligt skönt att slippa allt annat.
Fast det förstås. Man har väl runt 70 år kvar, och det är kanske inte så lite när man tänker efter.
70 år. Det låter näst intill avgrundsdjupt.
Orkar man leva så länge?
Kanske om man träffar andra halvan av sin själ och gör varandras liv till något fint för att sedan dö exakt samtidigt.
Jag är så rädd att bli lämnad ensam.
17 år har gått. Det känns som att jag egentligen borde veta mer vid det här laget.
Mina tankegångar skrämmer mig.
Varför inte bara bryta sig fri och göra en massa fina och roliga saker den korta tid man begåvas med liv? Man ska ju ändå dö sen, right?
Jag orkar inte med världen längre, jag orkar inte tänka "jag borde.." utan jag vill bara göra sånt jag verkligen får ut något av. Slippa alla jävla ångestframkallande val man ställs inför och leva enkelt istället.
Love is all you need, typ. Det skulle vara så obeskrivligt skönt att slippa allt annat.
Fast det förstås. Man har väl runt 70 år kvar, och det är kanske inte så lite när man tänker efter.
70 år. Det låter näst intill avgrundsdjupt.
Orkar man leva så länge?
Kanske om man träffar andra halvan av sin själ och gör varandras liv till något fint för att sedan dö exakt samtidigt.
Jag är så rädd att bli lämnad ensam.
Och på verandan sjunger vindspelet din sång.
Jag saknar dig lite.
Lite som i 'jävligt mycket'.
Lite som i 'jävligt mycket'.
Imperfekt.
Var är du nuförtiden?
Vad gör du, vad tänker du, vad ser du? Vad tänker du göra?
Saknar du mig?
Tänker du någonsin på mig längre? Är jag värd att tänka på?
Vet du en sak?
Det enda som kommer upp i huvudet på mig när jag tänker på dig är frågor. Och jag vet inte ens om jag vill ha svar på dem.
Jag tänker i alla fall inte fråga.
Jag saknar dig.
Jag saknar att ha någon som du som alltid förstod mig, någon som lyssnade. Jag saknar känslan jag fick när du, som aldrig ringer någon, ringde mig. Känslan av att vara så speciell.
Allt du sa, allt du gjorde, det måste väl betytt i alla fall någonting? Jag måste väl ha betytt mer än någon som är värd att skita i så som du sket i mig?
Nej, jag orkar bara inte gräva i det där längre, och jag tror jag gett upp hoppet jag så länge hade om att du skulle nå någon slags insikt. Att du skulle förstå vad du höll på med.
Kanske är det en omöjlighet för dig, kanske kan du inte. Kanske är du för dum eller så vill du bara inte. Jag vet inte. Skulle kunna älta och spekulera hur länge som helst men det tjänar ingenting till, du har visat hur högt du värdesätter mig oavsett om det var din sanna avsikt eller inte.
Jag grät över dig, jag grät över dina problem och jag grät över att du inte såg att jag var där för dig hela jävla tiden. Du har ingen aning om hur mycket lidande det orsakade mig, på många olika sätt. Hur mycket det ställde till det för mig, bara för att jag inte kunde låta bli att bry mig om dig.
Varför var du så jävla blind?
Jag kan fortfarande inte förstå hur du inte kan förstå vad du gjorde mot mig.
Vad gör du, vad tänker du, vad ser du? Vad tänker du göra?
Saknar du mig?
Tänker du någonsin på mig längre? Är jag värd att tänka på?
Vet du en sak?
Det enda som kommer upp i huvudet på mig när jag tänker på dig är frågor. Och jag vet inte ens om jag vill ha svar på dem.
Jag tänker i alla fall inte fråga.
Jag saknar dig.
Jag saknar att ha någon som du som alltid förstod mig, någon som lyssnade. Jag saknar känslan jag fick när du, som aldrig ringer någon, ringde mig. Känslan av att vara så speciell.
Allt du sa, allt du gjorde, det måste väl betytt i alla fall någonting? Jag måste väl ha betytt mer än någon som är värd att skita i så som du sket i mig?
Nej, jag orkar bara inte gräva i det där längre, och jag tror jag gett upp hoppet jag så länge hade om att du skulle nå någon slags insikt. Att du skulle förstå vad du höll på med.
Kanske är det en omöjlighet för dig, kanske kan du inte. Kanske är du för dum eller så vill du bara inte. Jag vet inte. Skulle kunna älta och spekulera hur länge som helst men det tjänar ingenting till, du har visat hur högt du värdesätter mig oavsett om det var din sanna avsikt eller inte.
Jag grät över dig, jag grät över dina problem och jag grät över att du inte såg att jag var där för dig hela jävla tiden. Du har ingen aning om hur mycket lidande det orsakade mig, på många olika sätt. Hur mycket det ställde till det för mig, bara för att jag inte kunde låta bli att bry mig om dig.
Varför var du så jävla blind?
Jag kan fortfarande inte förstå hur du inte kan förstå vad du gjorde mot mig.
Break away.
Alltså åh, ibland blir jag så arg på hela mitt liv.
Jag vet inte vad jag gör för fel. Mitt liv är fullt med fina och meningsfulla saker, jag har massor med folk jag tycker om som tycker jättemycket om mig också, jag är smart och lättlärd och lyckas uppnå de flesta mål jag vill uppnå, och jag har en relativt hög materiell standard.
Men ändå är det alltid något. Fucking alltid.
Jag vill bara långt härifrån och skita i allt som jag inte kan lämna bakom mig. För det verkar ju inte finnas någon annan lösning.
Jag vet inte vad jag gör för fel. Mitt liv är fullt med fina och meningsfulla saker, jag har massor med folk jag tycker om som tycker jättemycket om mig också, jag är smart och lättlärd och lyckas uppnå de flesta mål jag vill uppnå, och jag har en relativt hög materiell standard.
Men ändå är det alltid något. Fucking alltid.
Jag vill bara långt härifrån och skita i allt som jag inte kan lämna bakom mig. För det verkar ju inte finnas någon annan lösning.
All I wanna do is BANG BANG BANG BANG.
Jag har varit jätteduktig de senaste dagarna faktiskt.
Lärt mig räkna med logaritmer, som egentligen inte kommer förräns i MaC-kursplanen, och övningskört som fan. Dessutom har jag tränat, jobbat på min solbränna och inte ätit något onyttigt förutom glass med Dooley's.
Dessutom lyckades jag scorea ett solklart MVG i muntliga nationella i spanska.
Fast imorgon är det andra delen på nationella i matte, det kommer ju bli.. kul.
Fail.
Lärt mig räkna med logaritmer, som egentligen inte kommer förräns i MaC-kursplanen, och övningskört som fan. Dessutom har jag tränat, jobbat på min solbränna och inte ätit något onyttigt förutom glass med Dooley's.
Dessutom lyckades jag scorea ett solklart MVG i muntliga nationella i spanska.
Fast imorgon är det andra delen på nationella i matte, det kommer ju bli.. kul.
Fail.
Här i den värld som är min.
Denna har jag ständigt gått och sjungt på nu sedan någon vecka innan vi åkte till Spanien, och jag kan bara inte sluta. Den är så himla söt och filmen är bara helt underbar.
Upptäckte att jag har utvecklat värsta småfjolliga musikalrösten, vet inte om jag gillar det eller inte.
Upptäckte att jag har utvecklat värsta småfjolliga musikalrösten, vet inte om jag gillar det eller inte.
Oh crap.
Holger kan sannerligen göra bilder läskiga.
Jag konkurrerar ut Samara på en potatis.
Jag konkurrerar ut Samara på en potatis.
Sumpade nationella i matte så hårt. Jag blir så arg och jag blir så jävla less på mig själv. Jag kan lösa uppgifter på matte C-nivå, och kan inte ens fixa det här?
Jag ska plugga och bli smart nu, har jag bestämt mig för.
Från och med nu ska jag bara glänsa.
Jag ska plugga och bli smart nu, har jag bestämt mig för.
Från och med nu ska jag bara glänsa.
Reach me.
Satt på bussen idag och jag vette fan vad det var men något var bara konstigt. En känsla som smög sig på och tog tag i mig såpass att jag nästan drog efter andan.
Sen när jag skulle byta buss och satt där ensam på bänken vid busskuren så kom det tillbaks igen. Som om någon plötsligt satt bredvid mig och strök över min hand, och sedan försvann med ett leende som jag inte hann se men som kändes ändå.
Lämnade efter sig en tomhet för mig att fylla.
Men jag kan inte för jag vet inte.
Sen när jag skulle byta buss och satt där ensam på bänken vid busskuren så kom det tillbaks igen. Som om någon plötsligt satt bredvid mig och strök över min hand, och sedan försvann med ett leende som jag inte hann se men som kändes ändå.
Lämnade efter sig en tomhet för mig att fylla.
Men jag kan inte för jag vet inte.
back.
Jag är tillbaka i kalla, regniga och förvisso fina Sverige, men jag mår inget vidare överhuvudtaget. Saknar en massa folk, är tvungen att komma hem till en massa problem och har dessutom lyckats med att dra på mig en förkylning.
Alla bilderna är nu tillslut grovredigerade efter en bra stunds arbete, men posta dem gör jag en annan dag för nu ska jag sova. I need it.
Jag vill inte till skolan imorgon, och jag hatar att jag måste.
Alla bilderna är nu tillslut grovredigerade efter en bra stunds arbete, men posta dem gör jag en annan dag för nu ska jag sova. I need it.
Jag vill inte till skolan imorgon, och jag hatar att jag måste.
España II
Idag har vi som sagt varit på stranden med tyskarna. Tyvärr var vädret rätt fail, men vi spelade lite volleyboll och tyskarna lärde sig säga "morsning morsning" :)
Imorgon ska vi till Granda och jag ska köpa te <3
Imorgon ska vi till Granda och jag ska köpa te <3
España.
Jobbig dag idag. I korthet:
Den dåliga maten och min ännu sämre ämnesomsättning gör mig helt seg i skallen, plus att jag sovit för lite de senaste nätterna. Jag var alltså helt dötrött idag.
Vi åkte till Murcia, en lite större stad nära Cehegín. Besökte lite ställen och kollade i lite affärer, och delade senare upp oss i lite mindre grupper. Jag gick med hälften av de svenska tjejerna och ett par av de spanska tjejerna, och vi gick till ett fik och drack färskpressad apelsinjuice och pratade lite.
När det var dags att ta bussen hem igen är klockan nio, och vi kommer fram till busstationen bara för att upptäcka att rätt många av svenskarna är småfulla. Andrés kommer fram till mig och förklarar att Lovisa nog har druckit lite för mycket, och jag och Rebecca går och letar efter henne.
Det visar sig att Lovisa är totalt dyngrak och knappt kan stå på benen själv. Hon har betett sig illa mot diverse spanjorer (utan att mena det), bland annat Antonio som sitter och gråter. Miguel är också upprörd, och spanjoren som Lovisa bor hos är orolig för vad hennes föräldrar ska säga.
Tillslut lyckas vi få Lovisa att lugna sig såpass att vi kan få henne att sitta ner medan vi reder ut saker och ting med spanjorerna, men efter ett par minuter tycker Lovisa att hon har "nyktrat till", och börjar gå runt och be om ursäkt och förklara att hon inte alls är full längre.
Seriöst. finns det något värre än fulla människor som tror att de är spiknyktra? Och som dessutom är som Lovisa, med lite kort stubin?
BLEURGH jag pallar inte -.-
Imorgon ska vi och de söta tyskarna till playan, muy macho.
Jag ska bli brun som få.
Den dåliga maten och min ännu sämre ämnesomsättning gör mig helt seg i skallen, plus att jag sovit för lite de senaste nätterna. Jag var alltså helt dötrött idag.
Vi åkte till Murcia, en lite större stad nära Cehegín. Besökte lite ställen och kollade i lite affärer, och delade senare upp oss i lite mindre grupper. Jag gick med hälften av de svenska tjejerna och ett par av de spanska tjejerna, och vi gick till ett fik och drack färskpressad apelsinjuice och pratade lite.
När det var dags att ta bussen hem igen är klockan nio, och vi kommer fram till busstationen bara för att upptäcka att rätt många av svenskarna är småfulla. Andrés kommer fram till mig och förklarar att Lovisa nog har druckit lite för mycket, och jag och Rebecca går och letar efter henne.
Det visar sig att Lovisa är totalt dyngrak och knappt kan stå på benen själv. Hon har betett sig illa mot diverse spanjorer (utan att mena det), bland annat Antonio som sitter och gråter. Miguel är också upprörd, och spanjoren som Lovisa bor hos är orolig för vad hennes föräldrar ska säga.
Tillslut lyckas vi få Lovisa att lugna sig såpass att vi kan få henne att sitta ner medan vi reder ut saker och ting med spanjorerna, men efter ett par minuter tycker Lovisa att hon har "nyktrat till", och börjar gå runt och be om ursäkt och förklara att hon inte alls är full längre.
Seriöst. finns det något värre än fulla människor som tror att de är spiknyktra? Och som dessutom är som Lovisa, med lite kort stubin?
BLEURGH jag pallar inte -.-
Imorgon ska vi och de söta tyskarna till playan, muy macho.
Jag ska bli brun som få.
Time.
Idag var jag ute och plockade tussilago med min häst.
På torsdag åker jag till Spanien för att umgås med skumma spanjorer, och när jag kommer hem ska jag leka med Jesper.
Jag har köpt biljett till Arvikafestivalen.
JAG ÄR FUCKING KÄR I FAMILJEN PÅ nästan ALLA SÄTT OCH VIS.
Saker är väl... bra.
Jag saknar lite folk, som antagligen mer eller mindre glömt mig vid det här laget.
Nu ska jag fortsätta packa.
På torsdag åker jag till Spanien för att umgås med skumma spanjorer, och när jag kommer hem ska jag leka med Jesper.
Jag har köpt biljett till Arvikafestivalen.
JAG ÄR FUCKING KÄR I FAMILJEN PÅ nästan ALLA SÄTT OCH VIS.
Saker är väl... bra.
Jag saknar lite folk, som antagligen mer eller mindre glömt mig vid det här laget.
Nu ska jag fortsätta packa.