LILLA MOLNTUSS.

Jag äter chokladägg och använder en tischa i storlek L som klänning. Har precis färgat mitt hår rött och 100 Höjdare tog nyss slut.
Jag saknar någon. Något. Anything.

Det har varit en dålig dag, till största delen.

Kröp upp i Columbus hökrubba och bara satt där i nästan en timme. Han sneglade på mig lite då och då som han brukar göra, annars brydde han sig inte så mycket om mig. Så jag satt kvar. Finns inget så fridfullt som att betrakta en häst som äter.
Klara gick förbi och frågade om jag var ledsen.
Om jag skulle svara ärligt? Nej, det känns bara som att mitt liv blir förstört hur jag än gör.
Om jag skulle svara en naiv 14-åring som Klara? Nej, jag är bara trött.

Jag tror att jag omedvetet och ofrivilligt insett att det faktiskt inte kommer ordna sig. Jag sitter fast och det finns inget bra sätt att komma loss på.
Afraid to find out what I already know.


Hjälp mig.
Bara.. hjälp mig?

Jag är tom, sitter och försöker hitta musik att lyssna på över natten. Letar efter något som kan fylla upp, något som inte är för lättsamt men inte heller för djupgående. Ett mellanting som saknar krav.

Finns det något som är för mig?
Finns det någon som är som jag?

Hur är jag?
 
 
Jag känner inte riktigt igen mig själv nuförtiden. Inte säker på när det var förändringarna började ske på allvar men jag antar att tiden runt flytten är en kvalificerad gissning.
Innan dess sov jag minst åtta timmar per natt. Jag hade viljan och orken att faktiskt komma ut och träna fyra gånger i veckan och mitt sockerintag låg inte långt ifrån noll. Jag var okej på att planera och hade det som hände inte hänt skulle jag säkert fullföljt mitt löfte angående att sluta skjuta upp saker.
Mitt rum var rent, hemtrevligt och snyggt. Ordningen var total, jag tror jag dammsög nästan en gång i veckan. Jag visste var jag hade alla mina grejer och allting var så strukturerat.
På helgerna gick jag sällan upp efter åtta. Oftast var det upp och hoppa vid sju och sen ut och springa en timme som gällde, sen när jag kom hem var jag tillräckligt rofull för att kunna sätta mig ner någon timme eller så och rita något som jag faktiskt blev nöjd med.
Jag var mycket nöjdare rent allmänt. Visst, självkritik har det alltid funnits mycket av hos mig och jag har därför oftast svårt att ta komplimanger eller känna mig riktigt jävla rånöjd med något jag gjort, men allt sånt där fanns det mycket mindre av förut.

Ups and downs har det alltid funnits och kommer alltid att finnas, men just nu känns det bara som att jag sitter fast.

Hmm, det är i stunder som dessa som jag återigen upptäcker hur mycket RHCP kan göra :)
De slowade låtarna på Stadium Arcadium är bara så oslagbara när man känner sig såhär. De fullkomligt omsluter en som en filt ellet något sånt och man blir bara så lugn.

Men, tillbaka till verkligheten.

Jag vill ha en verklighet som är sevärd.
Det enda jag gör om dagarna är drömmer mig bort, det är det enda som gör att jag klarar av att uthärda the every day-scenario.

Mitt liv saknar struktur, goda vanor och ork.
Kom igen nu Floppan, hardface och sen intaga försvarsposition innan vardagen börjar puckla på.

Jag är trött, rastlös. irriterad och sällskapssjuk utav bara fan just nu.
Och jag har börjat lyssna på barndomsidolerna t.A.T.u igen :) Gulligt värre, eller hur?

Photoshop och Bridge strejkar, så jag kan inte formatera och redigera bilderna på mitt gamla minneskort. Which sucks och gör mig oändligt lack, för jag har bestämt mig för att jag promt ska ha med dem här när jag uppdaterar om våra temadagar och min födelsedag och Kents spelning i Nyköping.
Jävla keffbäver också.

Jag vill ha en kram och en varm filt, tack.
 
 
 
Nu ska jag somna till Joshua Radin.
HEIDO.

Vad vill jag med mitt liv?

Jag vill fotografera. Jag vill skapa något som andra njuter av att beundra och som jag kan vara riktigt stolt över. Konst, helt enkelt.
Min dröm just nu, kom jag fram till för inte alltför länge sedan, är nog att få ha min alldeles egna utställning på något välbesökt ställe i Stockholm eller Göteborg. Kanske båda.
Typ... Moderna muséet. Det skulle vara perfekt.
Någonstans dit det kommer människor som verkligen tar sig tid, som inte bara tittar på bilden, ler och säger att ja den var ju lite fin och sen glömmer.
Jag vill göra intryck, jag vill att folk ska minnas.

Ni behöver inte säga det, jag vet redan; allt jag är ute efter är bekräftelse.

Men är det inte så för alla, på ett eller annat sätt? Är det inte lite det som livet går ut på?
Bekräftelse. Alla söker vi olika former av det på ett eller annat sätt och alla har vi olika vägar vi går för att nå olika mål.

Jag har så många idéer, så många visioner som jag bara väntar på att få förverkliga.
Det finns så mycket i livet som jag vill göra och ta del av, speciellt såhär de närmsta åren. Och oron över hur det kommer bli börjar nå mig nu, jag känner att shit, det här kommer bli tajt. Åren blir kortare.

Kom att tänka på det också för inte så länge sedan, att jag inte är så säker på att jag vill bli äldre än 25 eller 27 eller något sånt.
För liksom, vad finns det att göra då?
Okej dumt påstående jag vet, man har egentligen mycket mer än halva livet kvar men liksom, spänningen är ju borta.
För hur skulle det se ut om någon som är över 25 åkte till nån festival och hånglade runt, pratade öppet med allt och alla och levde ut totalt? Vad skulle du tänka om någon som var över 25 och fortfarande bodde i en superliten etta inne i stan och levde på nudlar halva månaden?
Det är sånt där som inte är tillåtet enligt oskriven lag. Sånt som man reagerar på, man tycker inte att det är helt okej liksom. Jag vet ju själv vad jag skulle tänka om jag träffade någon som var så gammal som fortfarande åkte på festival bara för festen och sket i banden.

Och ständigt denna jävla press; vad ska du göra sen? Hur ska resten av ditt liv bli? Har du funderat på när du ska skaffa din bankgubbe till man, dina två ungar, din golden retriever och ditt radhus lagom långt ifrån stan?
Jag vill inte bli tillräckligt gammal för att fatta beslut av ren och skär rädsla.

Livet är ack så långt men ändå finns denna tidspress.
Det är inte frågan om om vi ska börja leva enligt mallen, det är en fråga om när.

Visst, jag är i nuläget övertygad om att jag alltid kommer att gå min egen väg och (i viss mån) skita i vad andra säger/gör/tycker men jag vet ju att det är fullkomligt jättelöjligt att tänka så. Det måste ju finnas hur många übermedelsvensson som helst därute som tänkte precis så för 10 år sedan. Ooops, så det blev.
Rädslan, månne?

Den rädslan - rädslan för framtiden - är nog svårt att undgå oavsett hur oberoende man är. Såklart att man kan bryta sig fri men det är nog svårare än man tror. Mycket svårare.

Jag tror jag avvaktar tillsvidare.

Söndag igen.

Varför är här alltid sprängfullt med ilska och irritation och ångest, men ändå så tomt?


Jag vill bara att någon ska komma hit och slåss med mig tills jag inte längre kan stå, och sen vagga mig tills jag somnar.
Är det för mycket begärt?

Och om och om och om och om igen.
Så var panikångesten tillbaka.

I can't stand being tossed around.

When everything's falling apart, I always end up thinking that there must be another way. There must be another way out of this.
There must be someone who truly understands, who can drag me up.

Until then I'm stuck here, drinking a glass of water (that's been in my room for the last three days), eating chocolate I know I should have left in the cupboard.
Writing deep, serious shit like this.

For what reason?
Oh.. just got a little too much company from a son of a bitch called "self-pity".



When I was a kid I often thought about exploring. Exploring our house, exploring the forest behind our backyard, exploring the world. But I always kept thinking about the feeling of home. Not the feeling of coming home, but the feeling of the atmosphere in the town I lived in, the view from the top of the hill in the forest behind out backyard; how I never would forget it, irrespective of whether I ever should come back or not.
Well, I still feel quite the same way about it today. This town has got a slight but clear hold of me, that makes it impossible for my mind to ever let it go completely.
That's just something I can tell for sure.

If you count the past out, in every way, I have barely nothing left here that's happy or really worth something.
The only thing of import that's left here is something I cannot leave, because of the fact that it's my responsibility. It's someone I cannot leave behind, a creature I owe too much to just give up on.
Therefore I'm stuck here, without knowing for how long or what's gonna happen next.



I just need someone to honestly tell me that everything's gonna turn up alright in the end. Or is that not possible? Get me a good liar, then.
No seriously, everytime I think I've found a person who truly understands me, it turns out to be wrong after a while. I'm sick and tired of that, I need anwers now. For real.

Stop fooling around already, give me something I can rely on. Something that lasts for at least a bit longer than a while, if you know what I mean.
I need a safe point to return to when being tossed around is a part of my life.

You just have to find a way to reach me.

Batteriet på iPoden är slut men jag sätter på mig hörlurarna i alla fall. För att slippa höra lika bra.
Eller för att kunna låtsas att jag inte hör.

För folk pratar.
Om vad de ska göra när de kommer hem, om hur mycket de skulle behöva fräsha upp köket, om vilka gardiner de ska köpa till sovrummet, vilken mat de ska köpa imorgon eller vilken läxa de ska förhöra sina barn på efter middagen.

Jag orkar verkligen inte höra.

För de är folk som lever i en bubbla, folk som inte fått allt krossat.
Folk som vill komma hem.

Torsdag, vilket betyder tidig morgon och datorkunskapslektion (som den jävla keffskolan döpt till datakunskap, vilket stör mig å det grövsta.)

Idag är ingen bra dag.

Kommer ner till tunnelbanan halv åtta och det slår mig plötsligt att jag har svårt att se folks ansikten. Förstår efter ett tag att det beror på migränkänningar, men fyfan vad läskigt det var. Blir värre och värre och ett tag ser jag knappt någonting.

Så, nu sitter jag vid en dator med en underbart förjävlig huvudvärk som jag vet inte kommer att gå över även fast jag tagit medicin utav bara helvete.
Slutar skolan vid halv fyra \o/ Det här kommer ju gå bra.

Excel är gulligt. Orkar inte ha prov på det dock.
Så det är nog inte så gulligt längre.

Jag stör mig något fruktansvärt på att jag har så svårt att somna på kvällarna. Ligger vaken minst en timme innan jag kan somna, oftast mer.

Äääh, I'm outta here.

Det är natt, jag är ensam. Lyssnar ordentligt på Nirvana för första gången på länge, vilket får mig att minnas den där självklara tryggheten som fanns förut, den som inte existerar längre.

Läste igenom mina gamla blogginlägg från förra året. Då allting föll, då det lilla barn som fanns kvar i mig försvann för gott.

Jag läste och sen grät jag.
Jag grät som ett barn.

För jag saknar det där livet, for what it's worth.
Livet jag hade som egentligen inte var bra då heller, men som i alla fall innehöll en liten gnutta trygghet. Nirvana, parkettgolv, alla mina saker samlade på ett och samma ställe... det är borta nu.

Hade Kurt Cobain varit här hade jag kramat honom riktigt jävla hårt.

Skin the sun
Fall asleep
Wish away
The soul is cheap

Ska jag vara ärlig? Ska jag vara riktigt jävla ärlig?
Jag bryr mig inte ett jävla skit om mina föräldrar, jag bryr mig inte ett skit om ifall de hatar varandra eller ångrar beslut de tagit förut, jag bryr mig inte om de inte gillar varandra minsta lilla eller om de beter sig illa mot varandra.
Det enda som betydde någonting var det där huset och tryggheten.

Allt det där jag aldrig kan få tillbaka.

Lesson learned
Wish me luck
Soothe the burn
Wake me up

Skitsamma hur mycket familj vi är. Jag har aldrig riktigt haft någon. Det är så det känns, det är det som är sanningen för mig och sen kan folk säga vadfan de vill, det spelar ingen roll för mig.
Familj, haha. Jag avskyr ordet.

Jag vill inte ha det här livet längre.
Allt jag gör är att gå runt och undra när det ska bli bättre.

Men hello, stupidity.
Sitta uppe såhär dags är verkligen det jag minst borde göra nu. Jag måste sova mer, och jag blir alltid så äckligt sentimental när jag är vaken såhär dags och inte har någon att prata med.

I stunder som dessa får jag ofta en klar känsla av att jag borde vara någon annan stans, att jag är ämnad för att utföra saker på en annan plats än den här.

Hm, såg Patrick på bussen idag. Och jag såg att han såg mig också.
Jag klev på och gick bakåt, och han satt och skrattade och förde en konversation med några andra i mitten av bussen. Precis när han insåg att det var jag slutade han skratta. Men, han blev liksom inte bitter eller något sånt. Han bara... stannade upp. Såg, insåg, förbisåg, äh jag vet inte.
Satte mig en bit framför dem och förväntade mig den där känslan av att bara vilja sjunka igenom sätet och bli osynlig, eller något liknande, men det blev inte så konstigt nog. Det kändes helt okej. Och det konstiga var, att jag inte var förvånad över att det inte gjorde det, trots att jag förväntade mig.. äh. Svårt att förklara, jag pallar inte ^^
Han såg ut att må bra i alla fall.

När man tänker efter så är han rättså lik sångaren i det där bandet som gör den där It's too late to apologize-låten. One Republic eller vadfan de heter.
Jaja.

Jag skulle nog minnas den där tiden och kunna acceptera den väldigt bra, om bara allt det där som kom efteråt inte hade inträffat.
Hur han bröt ett löfte, som han till och med inte förstod att jag ens bad honom göra. Det var ju en sådan självklarhet, sa han då. Och sättet han bröt det på, så ironiskt det var. Nästan roligt.
Hur vi hade sagt att vi ändå skulle fortsätta vara kompisar och så förstörde han det. Så in i helvete.

Jag kom över den där skiten för ett bra tag sedan.
Nu har jag vuxit ifrån den också.

Det hoppas jag att vi båda har.