LILLA MOLNTUSS.

Ännu en jobbig kväll med vetskapen om att man har massor man borde göra. Men jag kan inte slita mig ifrån datorn som vanligt.

I förrgår fyllde Cecilia år, och jag hade köpt Muminkex åt henne :) Hon blev massa glad och det var allmänt trevligt.

Sen på mattelektionen säger Malin "men, skulle inte Blindside spela på 44an ikväll..?" och jag höll på att ramla av stolen. Som jag har gnällt om att jag velat se dem igen.

Det visade sig stämma, så vi skolkade ifrån engelskan och jag stressade som en galning för att hinna plugga till grafoprovet dagen därefter. Men det gick, och lite smått anfådda anlände jag och Cecilia till Kafé 44 där vi mötte Malin och hennes kompis som också heter Malin. Efter en stund kom Sanna och hennes storasyster, och seriöst, hennes syster är så snygg. Hon måste vara den snyggaste människan på jorden.

Det blev en svettig och vild spelning, som alltid på 44an. Det som är häftigt är att man alltid kommer så nära bandet som spelar, både rent fysiskt och i övrigt.

Det var tredje gången jag såg dem live och jag måste nog säga att de var bättre när jag såg dem i Göteborg i somras. Men de var bra iaf, och ett jätteplus var att de spelade Pitiful. Älskar verkligen den låten och hade hoppats jättemycket på att få höra den :)

Och aaah, de spelade Silence också! Jag kan verkligen inte fatta det ^^ Första gången någonsin de spelade den i Sverige, så det var väldigt speciellt.

Det blev en mycket mysig kväll, skönt att få komma bort och tänka på annat än skolan och hur det är hemma just nu.

Jag har egentligen ett prov att plugga till och ett par saker att leta reda på, men istället sitter jag och äter muminkex och dricker te. Och jag orkar verkligen inte resa mig.

Jag hatar att jag gör saker i sista sekunden och aldrig lär mig till gången därpå. Jag är verkligen så rent jävla korkad ibland.

Ja i lördags ja.

Åkte ut till Globen för att köa tidigt tidigt, kom väl dit vid runt sju på morgonen och då var vi runt tolv -tretton stycken idioter som satt där och frös med filtar och sovsäckar och skit. Vakterna som byggde kravallstaket skrattade som fan åt oss samtidigt om de skakade på huvudet. Men trevliga var de i alla fall.

Klockan var väl nio när Cecilia kom, och sedan kom Stefan vid halv tio-snåret. Vi lekte lite med en av Stefans kompisar, emo-Gurra. Hade ni sett hans lugg hade ni förstått varför han kallades så ^^
Iaf, han skulle inte ens se Kent, men satt i kön och lekte med folk från typ tio och gick inte förräns precis innan insläppet. Rolig typ.

Trots att vi alla tre delade på fem filtar frös vi som fan. Okej, Stefan frös inte men han är alltid ovanligt varm av sig. När klockan var två någonting var vi inte mer än kanske 40 stycken i kön, och det var jättemysig stämning. Folk samtalade, vakterna kom och kastade godis på oss (som vi sedan kastade på varandra) och det var allmänt trevligt folk.
Cecilia och jag bestämde oss för att gå och köpa mat samt värma oss en stund inne på McDonald's, medan Stefan stannade kvar och vaktade grejerna.Väl inne på Donken råkar vi ut för den skummaste expiditen någonsin. Tidigare på morgonen hade två tjejer i kön varit och köpt kaffe där, och pratat jättemycket om han som stod i kassan. Och jag förstod direkt att det var honom de hade menat.
Alltså, jag skojar inte, jag har aldrig sett en sådan extrem människa i hela mitt liv. Han var så bögig att han inte var bögig, liksom. Hade världens största flickaktiga leende och pratade som en dagisfröken. När det bara var en människa framför oss i kön var det nära att vi var tvunga att byta kö för att jag skrattade så mycket, jag trodde inte att jag skulle kunna behärska mig när det väl var vår tur att beställa.
Menmen, jag lyckades hålla mig i skinnet, men när vi väl kom ut därifrån ramlade jag nästan omkull i skrattkramper. Den människan måste man verkligen se själv för att förstå hur kul han var xD

När klockan var lite mindre än en timme före insläpp kom min mamma förbi och hämtade filtar och överflödiga grejer. Resten av tiden stod vi och dansade som indianer för att inte frysa ihjäl.
Men så, efter tolv timmars köande ute för min del fick vi äntligen komma in. Jag och Cecilia köpte varsin tröja i farten och sedan drog vi alla tre in till arenan snabbt som attan. Näst längst fram hamnade vi, och satt där i lite mer än en timme innan det var dags att ställa sig upp. Då hamnade jag och Cecilia längst fram, Stefan precis bakom oss.
Jag kan nog inte förklara hur hårt mitt hjärta slog at that point.

Och ja, sen började de spela och resten är därmed svårt att beskriva.
Publiken var ovanligt lugn, vi Kentfans vet alltså hur man uppför sig på koncerter ;)
Det som var väldigt synd var att de spelade nästan bara de nya låtarna. Visst, många av dem gjorde sig mycket bättre live än på skiva, och nya skivan är sjukt bra, men.. är inte samma sak som gamla Kent. Det är de låtarna man trots allt vill höra.
Men, de hade sjukt coola effekter i bakgrunden, exempelvis på Berlin så visade de nån slags filmklipp med människor som tuggade fradga och blev galna. Sjukt snygg var det. Och jag fick höra både Saker man ser och Revolt III, vilket var jättemysigt. Sen att Musik non stop inte var speciellt bra live gjorde inte så mycket.
Det var inte den bästa speningen jag varit på, men det var Kent. Det var verkligen Kent.

Det magiska var vid Mannen i den vita hatten. Kanske inte helt oväntat.
När jag hörde introt vek sig mina knän, och jag kunde inte hjälpa det. Jag grät så att det kändes som om jag skulle gå sönder. För, vi var alla en gång små.

Som magi, ett ljus man drunknar i.

Jag gråter inte.

Jag är inte mållös.

Jag är inte besviken.

Jag är inte tom.

Jag är inte överlycklig.

Jag är bara väldigt renad.

Som igår [hjärta] imorgon
när imorgon blir idag.


 
 

Jag är jättetrött och borde plugga till mitt matteprov imorgon, men jag måste skriva om vad jag upplevde igår, innan jag glömmer hur det kändes och innan mitt te hinner bli kallt.

Jo, jag var och såg Jonas, och även om det var helt underbart och jättestort så är det inte det som är viktigast här.
Den riktiga upplevelsen, som förvisso antagligen hade mycket att göra med Jonas show tidigare på kvällen, var min väg tillbaka ifrån stan.



Tåget är nästan helt tomt, sådär som det alltid är sent en vardagskväll.
Det är ett tåg som går lite annorlunda än det jag vanligtvis tar, vilket gör att jag har en lite längre bit att gå ifrån hållplatsen hem till min pappa.
Det var den hållplatsen jag alltid brukade gå av vid när vi alla fyra fortfarande bodde i vårt gamla hus.

Kliver av, möts av kylan som biter sig fast i mina kinder. Nästan lite välkomnande, nästan lite mjukt. Ser att marken är täckt av ett tunnt, tunnt lager oskyldigt vit pudersnö. Kommer på mig själv med att öppna munnen som om jag skulle säga något. Fnyser till och ler.
Börjar gå längs tågspåret, på cykelvägen. Tåget kör om mig och syns inte mer. Blickar tillbaka mot vägen jag brukade gå förut när jag skulle hem, och visst känns det fortfarande konstigt att inte ta den. Visst känns det fortfarande som att jag går åt helt fel håll.
Vänder bort blicken, men kan inte hjälpa att mina tankar följer den där vanliga, riktiga, rätta vägen. Jag tittar bakåt, stannar. Konstaterar att jag nog faktiskt skulle kunna klara att gå tillbaka till det huset ikväll, bara någon var med mig.

Men gatan är öde och det är så det ska vara.
För en gångs skull känns det bra. Not lonely, just alone.

För en sekund känns allting som en solid, pålitlig vägg att luta sig emot. Men nästa andetag förändras det och jag inser att jag är på gränsen till att ramla ihop och börja storgråta på den öde parkeringsplatsen.
Men jag låter bli. Och jag vet inte om jag är förvånad, tacksam, besviken, förvirrad eller rädd.

Jag låter bli, och går vidare. Det som gör ont finns där och kommer alltid göra. Och jag kommer inte alltid vara så stark eller ha sådan tur som nu, jag kommer inte alltid kunna hålla fast konsekvenserna av smärtan.

De flyr ut ibland.

Kommer fram till den större vägen, också den helt öde.
Då inträffar något mycket märkligt.

Utan att tänka går jag rakt ut, till strecken i mitten, och börjar följa dem framåt. iPoden shufflar fram en ovanligt vacker låt (Amos Lee - Black river) och jag drar ner hörlurarna på nacken för att kunna sjunga med.
Och sjunger gör jag. Högt. Utan att tänka. Rakt ut, på ren känsla.

Så, där går jag.
Klockan halv tolv på kvällen, I mitten av en tom väg, under en mörk himmel. I kör med Amos Lee.

Ensam, kall och väldigt tacksam.

Hade bara två lektioner idag, men det kändes som närmare tio.
Den andra och sista, mediekommunikation, var hemsk. Fick iofs tillbaka en massa inlämningar, samtliga bedömda med högsta betyg och kommentaren 'strålande'. Men jag vet inte, jag tog det konstigt nog med en axelryckning, blev inte så upplyft som jag borde ha blivit och det oroar mig.

Gamla men ännu obehagliga faktum börjar krypa sig närmre.
Panikångesten, sömnlösheten. Min kollaps, som jag inte sett så allvarligt på förräns nu senare, när det faktiskt går upp för mig att det kanske säger en hel del att jag hamnade på den platsen jag avskyr mest i hela världen - sjukhuset.

Allt det där.
Det har känts så långt borta så länge nu.

Men idag kände jag den där tröttheten igen.
 
 


Jag hatar att jag inte har något val och jag hatar att jag mår dåligt vad jag än gör och hur mycket jag än försöker.

Sitter i skolan, har håltimme på spanskan. Väntar på att Cecilia och Therese ska avsluta sin franskalektion så att vi kan göra klart vårt grupparbete i engelska.

Jag mår nog rättså förjävligt. Lyssnade på Crosses med José González nyss, brukar alltid hoppa över den när jag har iPoden på shuffle men idag satte jag den på repeat och bara stirrade.

Det var så längesen jag lyssnade på den låten. Jag har aktat mig för den för jag vet hur stark den är, hur mycket jag minns när jag hör den.

Allting slår och slår och slår mot mig, slår och slår och slår omkull mig.

Det enda jag har nu är minnen och de är vassa.

Långsamt bryter de ner mig och jag kan inte andas.

Vädret som är nu påminner mig så.

Röran i mina rum, mina saker fortfarande kvar i sina respektive flyttkartonger. Det får mig att längta så.

Jag kan inte plocka upp dem.

Jag kan inte ens försöka längre, för det är ingen idé.

Jag har inget hem och jag har insett det nu.

Åh den här sorgen.

Den kommer inte försvinna, bara om jag kommer härifrån kan den åtminstonde dämpas. Ingen kan slå sönder den för den är jag nu.

Solen har äntligen gett upp och himlen har gått tillbaka till sin underbart gråa ton.

Jag tänker göra ett ordentligt och nödvändigt försök att bryta mig ur den här sinnesstämningen och lusten att bara sitta framför tv:n. Försöka få mig själv att inse att jag verkligen verkligen inte vill ha det så.

iPoden är uppdaterad med en massa Rammstein-låtar.

Och nu ska jag fan ut och springa tills jag knappt kan stå.

Åh, vad den här dagen har varit söt.

Gick faktiskt upp relativt i tid. Och vad gjorde jag då?

Jo. Laddade ner typ massor med Las Palmas och sån skit ^^ Urgulligt.

Haha, verkligen. Den låten är så mycket totaldumma festivalnätter. Den och Partybroms. Ojojoj.

Jag lekte med Anton. Det var piltre.

Hans hår är typ LOCKIGT. Och typ JÄTTEGULLIGT. Bara så ni vet.

OCHOCHOCH han är jättekittligt.

Varför måste ungen envisas med att bo i Sundsvall för? .__.

Vi köpte vantar, tittade på turkiska demonstrationer och sen hamnade vi tillslut bland löven i Humlegården. Anton blev nedbrottad, kittlad och avdragen sin mössa. Alltså allmänt ägd :)

Sen kom Kebab förbi och slöt upp med Anton. Då blev jag lite ägd och sånt.

Jag kom nyss på att det som skrämmer mig mest av alla saker är jag själv. Eller rättare sagt, hur lätt andra skulle kunna använda mig som ett vapen mot mig själv.

Har tidigare trott att det varit dem jag är rädd för men jag tror inte riktigt att det är så längre. För, vad är det jag är rädd för? Jo, deras snack om att skicka mig till en psykolog 'för att gå till botten med saker'.

Okej, bara den grejen om hur instabil de faktiskt tror att jag är är ju skrämmande. Men tänk ett steg till. De skickar mig till psykologen som upptäcker att jag är gravt psykiskt störd eller något liknande, helt sjuk i huvudet. Jag blir skickad till någon sluten vård och tadaaaa, hela mitt liv försvann.

Jag kan inte hjälpa det. I mitt huvud dyker det upp ett scenario; jag står och skriker 'jag är inte galen!' åt mina föräldrars ryggar medans jag förs iväg av någon i vita kläder. För ärligt talat är nog inte steget dit så väldigt långt som man kanske kan tror att det är.

När jag tänker på det kan jag knappt andas.

Därför vågar jag inte ens fundera på att prata med någon sådan, även om det nog funnits, finns och kommer finnas tillfällen jag skulle behöva/behövt det.

Jag är så rädd att jag ska råka berätta något som blir min undergång.

För ärligt, jag älskar inte mina föräldrar.
Min familj betyder ingenting alls för mig.

'Familj' är det värsta ordet jag vet.

Det kan inte vara normalt men är det något som man kan bli inspärrad för? Även om jag vet att det inte är friskt att ha de tankarna så vet jag också att det inte är skadligt för omgivningen. Men det är inte vad jag vet som räknas. Det är andras bedömning och den skulle jag inte kunna komma undan.

Jag vågar inte chansa.

Jag vet inte hur mycket te och kaffe jag har hällt i mig idag.

Just nu känns det som om mina ögonlock vore inkapabla till att slutas.

Jag är så trött så jag är pigg.

Har suttit hela kvällen och jobbat på den muntliga spanskaredovisningen jag ska ha imorgon. Jag är redan så nervös inför den att magen vänder sig.

Det kommer att gå skitbraskitbraskitbraSKIT.

Dessutom har jag helt fruktansvärt ont majoriteten av mina muskler sedan boxningen på idrotten igår. Skulle verkligen behövt jogga bort träningsvärken idag, men hann såklart inte.

Och nu lär det ju kännas ännu härligare imorgon eftersom det inte blir mycket sova av inatt.

Fandå.

ÅH FYFAN VAD JAG HATAR KILLAR JUST NU.

Okejokej.

På mediekommunikationen har jag fått den stora äran att göra ett projektarbete tillsammans med Milton, Lorentz och Martin. LIKE WTF AVLID JÄVLA LÄRARE.

Alla tre är allmänt oseriösa, och när de väl börjar engagera sig i saker så svävar de ut som fan och man kan inte stoppa dem.

Men Lorentz är ändå värst. Han har noll respekt för andra människor, and it drives me crazy. Sånt är det värsta jag vet.

Så, ja. Det jag ägnat de två senaste lektionerna åt är att skrika, försöka hålla pojkarna kvar vid bordet och dessutom försöka åstakomma något produktivt över huvud taget. MEN LYCKA TILL LIKSOM.

Var helt slut när jag kom ut efter första lektionen vi jobbade med projektgrejset. Och idag började Christoffer flina så fort jag kom in i klassrummet. Vilket iofs är förståeligt, för fan vad kul det måste vara att betrakta vår grupp.

Mig, speciellt.

Det ordnar sig även om det antagligen kommer sluta med att jag gör allting.

Anton kunde inte skilja på bandmedlemmarna i Kent. Jag försökte först förklara över msn men det sket sig när jag kom till avhoppade medlemmar och så vidare. Kom då på den geniala idén att rita en bild.
Inte helt lätt med Paint och touchpad, men ändå.

Jag skulle skriva något. Något bra.

Jag hann två rader.

Sen tog det stopp. Vände blicken åt sidan, ifrån skärmen. Kom att tänka på någon sonett av Shakespeare som jag nästan kan utantill men inte minns namnet på.

Kom att tänka på hur värdelös jag faktiskt är.

Det spelar faktiskt inte ens någon roll vad man jämför med.

Allt jag inbillade mig att jag var bra på, vad var det? Hur hände det?

Saker jag kunde, saker jag fick välförtjänt beröm för... Det känns som så längesedan. En illusion som bara var min tillfälligt. På prov.

Såklart visste den som lånat mig det där att jag aldrig skulle klara att behålla det.

Jag kan verkligen inte förstå.

Hur har jag blivit såhär?

Ingenting jag gör blir bra, folk jag tycker om försvinner ifrån mig, ingen lyssnar eller hör fastän jag skriker, och jag är bara så fruktansvärt äcklad av mig själv. Är det detta som är jag?

Hur mycket jag än vill ändra på saker så orkar jag inte.

Klarar inte ens att se mig själv i spegeln.

Snart kommer jag dra täcket över huvudet, sova och inte gå upp när jag vaknar.

Slå ner väckarklockan på golvet och gömma mig igen.

Jag har just kramat hela Kent.

Och jag vet helt ärligt inte riktigt hur det känns.

Även om jag visste skulle det nog inte gå att förklara. För hur förklarar man hur det kändes att träffa fyra personer som räddat ens liv?

Det låter fånigt, kanske rentav urfjolligt. Men det är sant.

Ni kanske inte tror mig. Men det ändrar inte faktumet att det är sant.

De fyra killarna i Kent (plus de tidigare bandmedlemmarna Martin Roos, som nu är bandets manager, och Harri Mänty, som hoppade av i samband med inspelningen av nya plattan) är rätt personer att tacka för att jag lever nu. Eller kanske inte lever, snarare är levande.

De kanske inte har gjort allt, men de gav definitivt den avgörande knuffen.

'Utan dem skulle jag inte vara där jag är idag' är en väl utsliten replik men den stämmer verkligen här och jag vet inte vad jag skulle kunna byta ut den mot.

Kent räddade mig och det är jag så fruktansvärt tacksam för.

Jag vet att jag aldrig kan få chansen att berätta för dem hur mycket de gjort för mig, jag vet att jag aldrig kommer få möjlighet att tacka dem såsom de förtjänar. Och visst känns det småkasst, visst känns det lite hopplöst.

Visst känns det inte rättvist.

Men jag lever. Jag är levande.

Det är Kents förtjänst och det vet jag.

Egentligen är de bara ett gäng gubbar som gör vad de är bra på. Som Markus sa i en intervju för ett par år sedan: det måste finnas mer som betyder något här i livet än en plastbit med lite musik på.

Visst finns det. Det gör det självklart.

Och det var Kents musik som fick mig att inse det.

Jag lyssnade på många låtar jag vanligtvis bara bläddrar förbi när jag har iPoden på shuffle.

Som Broder Daniels What clowns are we.

Eller Long lost penpal med Hello Saferide.

Det är sådana där låtar som man liksom måste... ta sig tid att lyssna på. Även om man inte gör mer än bara sitter och tittar på mörkret utanför fönstret på tunnelbanan.

Det som är så skönt är att det inte kommer bli någon mainstreamvåg den här gången, det är jag nästan säker på. Gillar man inte Kent sedan innan så kommer man heller inte gilla skivan.

Ska nog göra en kopp te till och titta på lite anime.

Ett par avsnitt bara och sen ska jag läsa klart Harry Potter.

Jag fick lust att skriva någonting här. Skriva något i stil med det jag brukade skriva förut, då jag hade förmågan att med ord beskriva vad jag tänkte och kände utan att ens fundera över hur och varför. Utan att det fanns alternativ.

Jag önskar att det kunde vara så nu. Men det är det inte.

Jag kanske är mer vuxen nu?

Kanske har jag funnit mig i min roll, vilken den nu är, och har längre inget behov av att spekulera runt mina känslorsom jag ständigt gjorde förut.

I allmänhet är jag inte lika förvirrad nu som jag var då.
Dock är jag fortfarande osäker, och rädd. Mycket mera rädd än förut.

Det kanske inte finns så mycket att sväva ut och spekulera vilt omkring längre, men det finns så många fler anledningar nu för mig att vara rädd än det någonsin funnits tidigare.

Men medan rädslan bor i mig, gnager sönder mig från insidan, så möter jag världen med en säkerhet som förvånar mig. Jag tar var dag som den kommer och jag litar mycket mer än vad jag gjort förut på min förmåga att klara av uppgifterna jag ställs inför. Det händer till och med att jag står på mig om jag blir sågad, något som mycket sällan skedde förut. Istället för att sjunka står jag på mig, jag börjar få en förmåga att granska situationen mer rättvist och inse att jag inte alltid förtjänar de nedlåtande domarna jag blir tilldelad.

Jag har alltid ställt höga krav på mig själv, och om det inte blivit som jag velat har jag alltid sett det som en självklarhet att jag inte hade någon annan än mig själv att skylla.

Men jag har insett nu att det faktiskt inte alltid är mitt fel.

Mitt te har blivit kallt och jag har en textanalys att skriva klart innan jag kan sova.

Alltså helvete. Nu är skiten klar i alla fall.

Men uh. Jag är seriöst så trött så jag är pigg. Det känns som att jag inte sovit på typ en vecka, men ätit upp hela Sveriges resurser av koffeintabletter. Skitäcklig känsla.

Och jag måste byta teckensnitt här sen när jag har tid kom jag på just nu.
Och på botten av min temugg ligger fortfarande en slurk kallt te och kuckilurar.