LILLA MOLNTUSS.

Vår spanskalärare hade något viktigt att uträtta idag, och hade inte lyckats få tag på någon vikarie.
"Ja, så då kan ni ju arbeta på egen hand."

Hahaha. Den stackars människan trodde seriöst att folk skulle sitta kvar i skolan och plugga spanska.
Grattis, liksom.
Under andra omständigheter hade jag nog stannat i skolan, men jag är bra på spanska och är klar med det vi ska ha gjort den här veckan. Så jag gjorde som alla andra, och gick hem.
Vi har lunch innan spanskan, så jag har nästan två timmar på mig innan fysiklektionen börjar.

Så...
Jag kom fram till att jag nog skulle må bra av att skriva av mig lite.

 

 

Hösten är sen i år. Men nu börjar den äntligen visa sig.

Jag älskar verkligen hösten.

Det finns inget bättre än att gå under den gråa hösthimlen längs en småblöt cykelväg, och känna lukten av solvarma tallbarr. Se alla träden långsamt släppa taget om sina löv, och överlämna dem till ett liv nere på marken bland överförtjusta småbarn som glatt hoppar runt i dem.
Jag är inget småbarn, ändå hoppar jag i lövhögar. Antar att den där förkärleken för lövhögar som nästan alla barn har aldrig riktigt lämnade mig.

Samma sak gäller nog också såpbubblor.

Jag var totalgalen i såpbubblor när jag var liten. I tid och otid skulle jag hålla på och blåsa de där (enligt mamma: jävla) såpbubblorna.

Det är så skönt med såpbubblor, så skönt att få koncentrera sig på något helt oskyldigt och oviktigt för ett kort ögonblick.
Inne i såpbubblornas värld finner jag min tillflyktsort, där är jag lugn.

Om det finns något "liv efter döden" så skulle kanske jag vilja tillbringa min evighet med att blåsa såpbubblor.