LILLA MOLNTUSS.

Igårkväll ringde jag Henrik, och vi pratade bland annat om våra föräldrar. Henrik berättade lite om hur det var när hans föräldrar skiljde sig och hur det känns att ha två hem. Jag förklarade att mina föräldrar nog inte älskar varandra längre, mer än kanske "vardags-kärlek", och att de inte alltid kommer sådär jättebra överens. Skrattade lite åt det hela, till och med.

Idag fick jag reda på att mina föräldrar ska skilja sig.
Snacka om ironi.

Det hela känns bara så overkligt. När vi satt i vardagsrummet, min mamma, min pappa, min lillebror och jag, och pappa framförde beskedet att han och mamma hade kommit fram till att inte bo tillsammans längre...
Det var så overkligt. Jag var till och med tvungen att fråga ifall det var ett skämt.
Men det var det inte.

Min lillebror tog till tårarna direkt, öppen och känslig som han är. Jag satt tyst och sammanbiten, som alltid när jag får höra något av så stort som det här. Jag hade inget behov av att säga någonting, så jag lät bli. Det skrämde nog mina föräldrar en hel del. De är inte vana vid mitt sätt att hålla mina känslor för mig själv.

Det jag inte fattar är hur jag har kunnat tänka så naivt, hur jag kunde vara så barnsligt säker på min sak. Jag har alltid tänkt "det händer inte mig" även fast jag varit väl medveten om att mina föräldrar inte kommit speciellt bra överens med varandra. När jag och min bror var små sa de ju alltid att de skulle hålla ihop även fast de kanske inte var vad de ville mest av allt, bara för att det skulle vara elakt mot oss barn ifall de separerade. På så sätt har jag byggt upp nån slags tro om att vi fyra alltid kommer att bo under samma tak.

Jag gick ut. Bara gick, gick, gick. Ringde Anna. Började gråta, vet inte om det var av sorg, ilska eller kanske bara ren förvirring. Visste inte vad jag kände, så jag hade inget annat än gråten att ta till.
Jag pratade skitmycket. Och hon var så underbart snäll och lyssnade på mig. Förstår inte hur hon stod ut med att höra allt det jag sa, själv minns jag bara hälften av det såhär efteråt.

Anna var tvungen att lägga på. Jag ville ringa Henrik, men ville däremot inte plåga honom med eventuell gråt. Anna uppmanade mig att ringa iallafall. Jag hade trots allt lugnat ner mig ganska bra nu när den värsta chocken släppt.

Så jag ringde Henrik. Han var också underbart jättejättesnäll och pratade ett bra tag med mig. Det gjorde mig lugnare och faktiskt ganska glad. Den människan är verkligen guld <3

Just nu är allt bara så vrickat. Ena stunden känns situationen helt okej, för att nästa stund kännas helt overklig igen och jag blir helt ställd för att den bara överväldigar mig.

Eftersom det här alltid känts så långt borta så vet jag inte riktigt hur jag ska ställa mig till det.
Tanken med det här blogginlägget var väl att skriva ner allt jag hade inom mig för att sedan läsa igenom det och därefter kunna sätta känslor på min situation. Men jag lyckas inte.

Nu finns i alla fall ingen återvändo. När beskedet väl landat så finns inget att göra än att fortsätta. Nu går det inte att säga "vi ångrade oss, vi ska fortsätta leva tillsammans", för det skulle vara det värsta man kan göra. Livet skulle aldrig bli detsamma, alllt skulle bli stelt och spänt.
Det kommer aldrig bli detsamma ändå, i och för sig. Det spelar ingen roll hur man än gör.
 
Mitt liv har tvärt ändrat riktning. Och jag får helt enkelt bara försöka luta med i svängen, försöka göra det bästa utav allt det här.
Men det tar tid att svälja. Speciellt när man inte har något val, när man blir tvångsmatad.
Kanske är det därför det känns så overkligt. För att jag får allt nerkört i halsen, för att jag inte får tid att tugga ordentligt innan jag sväljer.
Mina föräldrar fattar inte att jag måste få tid att smälta allt det här, de vill bara att jag ska spotta ur mig känslor och ord i deras närvaro nu. Nu. NU! Visa att du är mänsklig, unge!

Men jag kan inte.
För jag är mänsklig. Jag har mina egna behov, precis som alla andra människor.
Och det är inte att anförtro mina föräldrar minsta lilla tanke som rör sig i mitt huvud.