Another perfect wonder.
Vaknade av att inget kändes rätt.
Klockan ringde några minuter senare. Ju mer jag vaknade till, desto starkare växte sig den där känslan.
Låg kvar i sängen för jag kunde inte förmå mig att ta mig upp. Tillslut kom mamma upp och frågade varför jag inte gått upp än. Svarade att jag inte mådde bra och vände ansoiktet inåt väggen. Hon gick ut och kom tillbaka med ett glas vatten. När hon förstod att jag knappt kunde hålla i glaset sa hon åt mig att fortsätta sova.
Somnade nog aldrig riktigt, utan befann mig i något slags tillstånd mitemellan att sova och att vara vaken.
Gick upp vid halv tio och upptäckte att jag var jättestel i hela kroppen. Var helt tung i huvudet också, hade ingen ork alls.
Tittade ut genom fönstret och upptäckte till min förvåning att det hade snöat.
Jaså, så det är dags att komma nu.
Jag har gått och längtat efter snön ända sedan kylan kom. Väntat och hoppats.
Nu är den här, och jag är inte ens speciellt tacksam eller glad över det. Det känns som att det är försent. Den fanns inte här när man som mest ville det, när den som mest behövdes för att lätta på den hårda tillvaron. Men nu passar det minsann.
Lite patetiskt att jag hänger upp mig på det såhär men jag kan inte låta bli att se på det så.
Jag vet inte, det är nog bara min egen sinnesstämning som gör att snön känns stum och nonchalant.
Kall och avvisande.
Klockan ringde några minuter senare. Ju mer jag vaknade till, desto starkare växte sig den där känslan.
Låg kvar i sängen för jag kunde inte förmå mig att ta mig upp. Tillslut kom mamma upp och frågade varför jag inte gått upp än. Svarade att jag inte mådde bra och vände ansoiktet inåt väggen. Hon gick ut och kom tillbaka med ett glas vatten. När hon förstod att jag knappt kunde hålla i glaset sa hon åt mig att fortsätta sova.
Somnade nog aldrig riktigt, utan befann mig i något slags tillstånd mitemellan att sova och att vara vaken.
Gick upp vid halv tio och upptäckte att jag var jättestel i hela kroppen. Var helt tung i huvudet också, hade ingen ork alls.
Tittade ut genom fönstret och upptäckte till min förvåning att det hade snöat.
Jaså, så det är dags att komma nu.
Jag har gått och längtat efter snön ända sedan kylan kom. Väntat och hoppats.
Nu är den här, och jag är inte ens speciellt tacksam eller glad över det. Det känns som att det är försent. Den fanns inte här när man som mest ville det, när den som mest behövdes för att lätta på den hårda tillvaron. Men nu passar det minsann.
Lite patetiskt att jag hänger upp mig på det såhär men jag kan inte låta bli att se på det så.
Jag vet inte, det är nog bara min egen sinnesstämning som gör att snön känns stum och nonchalant.
Kall och avvisande.
Kommentarer
Postat av: Jordan
Å, jag känner exakt likadant gällande snön. Nu känns det som att inte ens den kan göra saker bättre, nu får den gärna låta bli att komma.
Postat av: Henrik
Vill inte att någon så bra som du ska ha dålig dagar :/
Trackback