Stockholmsluft.
Snön på spåret gör att tåget rör sig näst intill ljudlöst när det bromsar in på betongplattformen vid Roslags Näsby station. Luften är kristallklar och kall, lite då och då blåser det till och små snökristaller virvlar upp och biter tag i mina kinder. Det gör ont av kylan och jag blundar instinktivt en kort sekund, men smärtan försvinner när jag kliver på tåget och är genast glömd.
Lugnt gungas jag av tågets monotont småivriga rörelser. Lutar pannan mot det kalla fönstret och ser upp mot himlen vi rör oss under. Fin musik kommer från iPoden och jag stryker luggen åt sidan, bort från ögonen.
Jag älskar verkligen att åka tåg.
Tar upp pappas digitalkamera och fotar en av gatlyktorna som finns längs Vasagatan. Bilden blir bra.
Tittar mig lite omkring men tar ingen mer bild för kylan har redan hunnit få känseln i mina händer att försvinna en hel del.
Lägger ner kameran i väskan och sätter på mig de stickade tumvantarna igen. Gråa är de, och alldeles för stora.
Ser upp mot Stockholmshimlen och släpper tankarna som virvlar runt i huvudet för en kort sekund. Andas in den iskalla luften genom näsan, så djupt att jag nästan blir yr. Sen ler jag och andas in en gång till.
Och ändå är jag inte lycklig.
Det gör så satans ont att världen är så vacker när man inte är tilltalad.
Det gör så satans ont att du är så långt bort.