LILLA MOLNTUSS.

Sitter i skolan, har håltimme på spanskan. Väntar på att Cecilia och Therese ska avsluta sin franskalektion så att vi kan göra klart vårt grupparbete i engelska.

Jag mår nog rättså förjävligt. Lyssnade på Crosses med José González nyss, brukar alltid hoppa över den när jag har iPoden på shuffle men idag satte jag den på repeat och bara stirrade.

Det var så längesen jag lyssnade på den låten. Jag har aktat mig för den för jag vet hur stark den är, hur mycket jag minns när jag hör den.

Allting slår och slår och slår mot mig, slår och slår och slår omkull mig.

Det enda jag har nu är minnen och de är vassa.

Långsamt bryter de ner mig och jag kan inte andas.

Vädret som är nu påminner mig så.

Röran i mina rum, mina saker fortfarande kvar i sina respektive flyttkartonger. Det får mig att längta så.

Jag kan inte plocka upp dem.

Jag kan inte ens försöka längre, för det är ingen idé.

Jag har inget hem och jag har insett det nu.

Åh den här sorgen.

Den kommer inte försvinna, bara om jag kommer härifrån kan den åtminstonde dämpas. Ingen kan slå sönder den för den är jag nu.