LILLA MOLNTUSS.

Jag är jättetrött och borde plugga till mitt matteprov imorgon, men jag måste skriva om vad jag upplevde igår, innan jag glömmer hur det kändes och innan mitt te hinner bli kallt.

Jo, jag var och såg Jonas, och även om det var helt underbart och jättestort så är det inte det som är viktigast här.
Den riktiga upplevelsen, som förvisso antagligen hade mycket att göra med Jonas show tidigare på kvällen, var min väg tillbaka ifrån stan.



Tåget är nästan helt tomt, sådär som det alltid är sent en vardagskväll.
Det är ett tåg som går lite annorlunda än det jag vanligtvis tar, vilket gör att jag har en lite längre bit att gå ifrån hållplatsen hem till min pappa.
Det var den hållplatsen jag alltid brukade gå av vid när vi alla fyra fortfarande bodde i vårt gamla hus.

Kliver av, möts av kylan som biter sig fast i mina kinder. Nästan lite välkomnande, nästan lite mjukt. Ser att marken är täckt av ett tunnt, tunnt lager oskyldigt vit pudersnö. Kommer på mig själv med att öppna munnen som om jag skulle säga något. Fnyser till och ler.
Börjar gå längs tågspåret, på cykelvägen. Tåget kör om mig och syns inte mer. Blickar tillbaka mot vägen jag brukade gå förut när jag skulle hem, och visst känns det fortfarande konstigt att inte ta den. Visst känns det fortfarande som att jag går åt helt fel håll.
Vänder bort blicken, men kan inte hjälpa att mina tankar följer den där vanliga, riktiga, rätta vägen. Jag tittar bakåt, stannar. Konstaterar att jag nog faktiskt skulle kunna klara att gå tillbaka till det huset ikväll, bara någon var med mig.

Men gatan är öde och det är så det ska vara.
För en gångs skull känns det bra. Not lonely, just alone.

För en sekund känns allting som en solid, pålitlig vägg att luta sig emot. Men nästa andetag förändras det och jag inser att jag är på gränsen till att ramla ihop och börja storgråta på den öde parkeringsplatsen.
Men jag låter bli. Och jag vet inte om jag är förvånad, tacksam, besviken, förvirrad eller rädd.

Jag låter bli, och går vidare. Det som gör ont finns där och kommer alltid göra. Och jag kommer inte alltid vara så stark eller ha sådan tur som nu, jag kommer inte alltid kunna hålla fast konsekvenserna av smärtan.

De flyr ut ibland.

Kommer fram till den större vägen, också den helt öde.
Då inträffar något mycket märkligt.

Utan att tänka går jag rakt ut, till strecken i mitten, och börjar följa dem framåt. iPoden shufflar fram en ovanligt vacker låt (Amos Lee - Black river) och jag drar ner hörlurarna på nacken för att kunna sjunga med.
Och sjunger gör jag. Högt. Utan att tänka. Rakt ut, på ren känsla.

Så, där går jag.
Klockan halv tolv på kvällen, I mitten av en tom väg, under en mörk himmel. I kör med Amos Lee.

Ensam, kall och väldigt tacksam.