Making my way.

Varför Vanessa Carlton's A Thousand Miles mig alltid att tänka på mitt gamla hus?
Det var min absoluta favoritlåt när jag var 10-11, och jag minns så väl den där känslan när de spelade den på MTV. Jag fick rysningar bara av första tonen, bara av "åh det är ju den"-tanken liksom.

Får fortfarande rysningar av den, men det är på ett litet annat sätt nu.
Kommer alltid att tänka på hur bra jag spelade piano då, precis innan jag slutade. Hur lätt allting gick, hur det jag var mest irriterad på var att jag inte hittade något bra sätt att vänta sida på notbladen utan att avbryta spelandet för mycket. Nu får jag knappt fingrarna att lyda alls när jag sitter vid pianot, och det slutar nästan alltid med att jag blir så frustrerad att jag slår till på tangenterna och måste ta en lång paus för att lugna ner mig innan jag sätter mig och plinkar vidare.
Ska nog ta någon dag nu snart då jag åker till pappa, sätter mig vid pianot och inte åker därifrån förrän jag kan spela A Thousand Miles ordentligt. Funderar på att leta fram noterna till Claire de Lune också.

Jag måste verkligen få ordning på min dygnsrytm. Sitter här och är trött som fan, men drar mig för att gå och lägga mig för att jag vet hur svårt jag har att somna och hur segt det går att ta sig upp på morgonen.
Helvete också.

Kommentarer

Shoot me!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback